Veckans tanke

Människor från Oasstyrelsen och de olika verksamhetsområdena bloggar här om ditt och datt inom det andliga. Nytt personligt inlägg varje vecka. Följ med vad som rör sig i huvudet på oss.

 

Gåvoflöde

Som diakoniarbetare har jag m201748öjligheten att vara mitt i flödet av gåvor.

Till diakonin i församlingen kommer olika sorters gåvor, under hela året men mest inför julen. Ge åt den som behöver heter det. Finns den goda viljan, så är den välkommen med vad den kan ha och bedöms inte efter vad den inte har. Just nu kommer ert överflöd att avhjälpa någons brist, för att en annan gång deras överflöd att avhjälpa er brist.

Folk ringer och bjuder ut tjänster att sitta vid vårt insamlingsbord under insamlingstiden av julgåvor. De frivilliga säger att de tycker det är en fin uppgift att sitta där. Om det är lugnt sitter de och stickar och dricker kaffe. Ofta får de dricka sitt kaffe ensam medan den andra jobbar. De dejourerar parvis. De frivilliga packar nämligen in de gåvor som inte är inpackade och skriver på vem gåvan lämpligen passar åt. De sorterar och räknar gåvorna. Ifjol kom det in långt över 1000 paket.

Under året får vi till diakonin många julhjälpsansökningar av de som vänder på slantarna för att få det att räcka till. Vi gör vårt absolut bästa för att fördela gåvorna till de mest behövande och särskilt till barnfamiljer.

Läste just ett Bibelställe som föranleder denna veckans tanke.

Och Gud har makt att låta all nåd överflöda till er, så att ni alltid och under alla förhållanden har nog av allting och kan ge i överflöd till varje gott verk.

Så är det, vårt land har välsignats på många sett. Jag kan inte räkna upp dem här, men kort sagt, vi hör till de rikaste länderna i världen, statistiskt! Oberoende av hur det känns i just min och din börs idag.

Det är så det ska vara att den som har ger åt den som inte har. Den som sår sparsamt skall skörda sparsamt och den som sår rikligt skall skörda rikligt. Var och en må ge vad han har beslutat sig för i sitt hjärta, inte med olust eller med tvång.

Ty Gud älskar en glad givare.

Det finns direktiv om allting i Bibeln, också om diakonins vardag

6.12.2017 Marianne Sandström, inspirerad av 2 Kor 9

 

Nåden är så enkel, men ändå så svår

En del människor anser att den kristna tron är för lätt. Att bara få tro på Jesus och be om förlåtelse och så är allt raderat: det känns för lätt! Lite ansträngningar krävs väl nog från vår sida om det ska bli någon förlåtelse?

Tidigare när jag hörde om människor som tänkte så log jag kanske lite för mig själv, men tyckte mest synd om dem och 201747deras lagiskhet. Varför värja sig mot något som är så bra? Nåden är inte gratis, för den hade ett ofantligt dyrt pris, men den ges som en gåva till oss. Varför vill man inte ta emot den gåvan? frågade jag mig.

Sedan en tid tillbaka kämpar jag själv med förlåtelsen. Det känns svårt och orättvist att ta emot gåvan som räcks mig. Plötsligt förstår jag delvis perspektivet hos dem som anklagar den kristna tron för att vara lite för bra. Jag tycker att jag bara faller och faller. Jag gör fel om och om igen. Och jag blir så trött på mig själv. Varför måste jag hålla på så där? Oftast när tankarna slår mig till marken kan jag inte tänka klart, utan känner mig bara usel. Men när jag till slut lägger av med att slå mig själv blir det möjligt att fundera lite. Och häromdagen kom jag på: tänk om det jag kämpar med är något liknande som får ifrågasättarna att ifrågasätta? De ser, kanske utan att tänka på det, sin synd och skuld. De ser det om och om igen. De kanske inte får ihop varför någon vill gå i döden för något så hopplöst som oss människor? Och därmed blir det svårt att kunna tro på den förunderliga, ljuvliga nåden. För egen del är mitt problem att jag inte kommer vidare efter att ha insett min synd. Jag ser bara den. Jag ser min brustenhet, men inte nåden, förlåtelsen och Guds förmåga att hela oss. Inte just då när det känns som värst. Lyckligtvis kommer jag med medkristnas och Guds hjälp sist och slutligen ändå ihåg att jag får be om förlåtelse och börja om.

Men oberoende av hur svårt det är att förstå nåden, så är den likväl sann och given. Till dig och till mig och till var och en. Oberoende av om vi tvivlar på den eller inte. Må vi inse nådens sanning och kraft!

Emma Lönnqvist, 23.11.2017

 

Den goda blicken

Det barn som ser sin förälders goda blick är lycklig.

Föräldrar är oerhört viktiga för sina barn. Men där föräldrarna inte har klarat av att bekräfta barnet kan en annan nära människa ge barnet denna livgivande blick.

I en intervju i Svenska Dagbladet (28.7.2008 ) berättar Ylva Eggehorn om en avgörande relation i hennes liv. När hon som barn kom hem till farmor, slutade denna med allt hon höll på med. Sedan tittade hon på Ylva och sa två ord. Två små ord. – Du lilla.

Den blicken sa att det var något märkvärdigt med att man fanns, berättar Ylva Eggehorn. Och 201740den blicken har förhoppningsvis alla varit med om, åtminstone en gång i sitt liv. Då klarar man sig, menar hon.

Barnet – också det vuxna barnet – som ser sin förälders goda blick är lycklig.

Hur ser du ut i ansiktet när ditt barn kommer hem från skolan? Eller när du möter ditt vuxna barn? Hur ser du på din svärdotter, ditt brorsbarn, din partner?

Det här kan man öva sig i, säger Eggehorn, så att det inte bara blir till en tom plikt att fråga hur dagen har varit. Men blicken man ger barnet, partnern, medmänniskan behöver i sin tur vara hämtad ur en källa. Närvaron av en Gud som älskar en är en förutsättning för att man ska ha något att ge vidare.

Jag har en bönevän som ofta påminner oss om orden i Herrens välsignelse: ”Gud vänder sitt ansikte till oss” – och så får vi tänka över det. Sen tillägger han: ”Och låter det lysa över oss”.

Det barn som ser sin förälders goda blick är lycklig. När vi tar emot det, att Gud ser oss och låter sitt ansikte lysa över oss, kan vi också bli lyckliga även om våra föräldrar aldrig skulle ha varit i stånd till att bekräfta oss på det sättet.

 Eva Hietanen 07.10.2017

Om ständiga trumpeter

Ibland kan det vara ett enda ord eller uttryck som hoppar upp ur en Bibeltext och får en att fundera mera än vanligt. Det hände mig härom kvällen, när jag läste om hur kung David lät flytta Herrens förbundsark till Jerusalem och hur han organiserade tjänsten i tältet efter flytten.

201737Han utsåg några leviter till att tjänstgöra inför Herrens ark, för att de skulle prisa, tacka och lova Herren , Israels Gud: Asaf som anförare, näst efter honom Sakarja och vidare Jegiel, Semiramot, Jehiel, Mattitja, Eliab, Benaja, Obed-Edom och Jegiel med psaltare och harpor. Asaf skulle slå på cymbaler. Men prästerna Benaja och Jahasiel skulle ständigt blåsa i trumpeterna framför Guds förbundsark. (1 Krön. 16:4-6)

Det var i synnerhet den sista meningen som träffade mig. Prästerna skulle ständigt blåsa i trumpeterna framför Herrens förbundsark.

Några frågor inställer sig genast. Vad innebar ordet ständigt? Var det ett oupphörligt tutande eller skedde det på bestämda och regelbundna tider? Och varför var det just prästerna som skulle blåsa? Där verkade ju annars finnas musiker i överflöd.

Om man dessutom skulle prisa, tacka och lova Herren med sång och andra instrument inför arken – som musiker undrar man ju hur trumpeterna anpassade sig till den lovsången. Var det en samstämmighet i arrangemanget eller körde trumpeterna helt sitt eget race?

Det är många saker som vi inte vet här, men vad kan vi faktiskt veta? Jo, för det första så var människor insatta att lovsjunga och spela inför Herrens förbundsark. Lärdom: detta var och är en i andligt hänseende viktig sysselsättning.

För det andra säger oss ordet ständigt att det inte handlade om en liten stund i början eller i slutet av gudstjänsten, utan detta var en av huvudingredienserna i hur man tillbad och åkallade Herren. Offren var den andra stora biten.

För det tredje kan vi ta fasta på trumpeten som instrument. Den användes ofta för att ge varnings- och beredskapssignaler inför strider, men blåstes säkerligen minst lika ivrigt vid triumfer. Den var med andra ord ett krigsinstrument, eftersom dess signal var skarp, tydlig och hördes långt. Möjlig slutsats: trumpetande inför arken var hyllningar till den ultimata Segraren, men samtidigt en påminnelse för människor om var triumferna fanns att hämta. Vänd Gud ryggen och det blir inga segrar.

Till sist ska vi reflektera lite över att detta var just prästernas uppgift. Lovsångarna hade sina göromål, men ansvaret att i triumf eller till varning – eller kanske båda – trumpeta inför Herren tillföll dem som hade det yttersta ansvaret för folkets andliga hälsa. Kanske segerfanfarer och varningssignaler kunde få höras ännu oftare och från ännu fler av våra predikstolar.

Krister Lillas 25.9.2017

 

Våga stänga av

Det händer lätt att jag knäpper på radion i bilen de gånger jag sätter mig bakom ratten. Speciellt om jag åker ensam och inte har sällskap. Det är enligt min mening inte många radiokanaler som känns trevliga att lyssna på nuförtiden, så radion är oftast inställd på en och samma kanal.

201735På den senaste tiden har jag ändå börjat skippa radiolyssnandet helt och hållet på morgnarna. På hemvägen åker jag ofta bil när klockan slår prick två, tre, fyra eller fem och nyheterna brukar jag vilja lyssna till en gång per dag.

Men allt det andra är faktiskt ganska onödigt. När man slår på den där radion och hör det som kommer för tillfället kan man inledningsvis tänka Oj, det här låter intressant! eller Den här låten är ju trevlig! Men sist och slutligen blir det mest bara tidsfördriv. Jag får något att tänka på eller lyssna på medan jag spenderar tid i bilen på väg till jobbet. Något jag egentligen inte behöver.

Jag kommer inte ihåg vad det var som fick mig att stänga av radion mitt i en låt eller ett program den där första gången. Men det var en kamp! Märkligt att det kan vara så svårt att bara trycka på en knapp. När tryckningen väl var gjord kändes det ändå skönt. Tystnaden var härlig. Och jag visste att de här tjugo minuterna var dyrbara. Nu kunde jag lägga fram mina tankar, känslor och böner inför Gud. Lämna dagen i Hans hand som en sista förberedelse inför arbetsdagen. Mycket bättre förberedelse än någon tramsig sång eller tom intervju. Våga ha det tyst runt omkring dig! Då finns det rum för dig och Gud att samtala.

Emma Lönnqvist 10.9.2017

 

Vid Jesu fötter

I Luk. 10 kapitel berättas om Jesu besök hos Marta och hennes syster Maria. Maria valde att lyssna till Jesus istället för att ställa i ordning med serveringen. Hon klandras av sin syster Marta inför Jesus. Maria hade valt den goda delen. Den goda delen innebar att hon intog en lärjunges och lyssnares roll. Martas val var tjänandet.

I en psalm i psalmboken sjunger vi om den plats som är ”bara, bara min”, nämligen platsen i kyrkbänken. Ibland kanske talas det lite föraktfullt om de som har valt att möta upp i gudstjänsterna söndag efter söndag. ”Att vara kristen handlar inte om att gå i kyrkan söndag efter söndag”, sägs det. Ibland undrar jag om vi inte då har gjort ett felaktigt val. Att vara kristen är nog att göra likt Maria. Att vara kristen är nog att hålla fast vid något i praktiken.  Att vara kristen handlar också om vad vi gör på söndagen, Herrens dag. I Apg. 2:42 talas det om vad de första kristna höll fast vid, nämligen apostlarnas undervisning, gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna. Det innebär som jag förstår det att de första kristna gjorde samma val som Maria. De valde att prioritera lyssnandet och lärandet, de höll fast vid nattvarden och tog del av den, de prioriterade de enskilda och gemensamma bönerna, som också innefattade gudstjänster.

Vilka val har du och jag gjort? Som församlingsanställd är det lätt att känna sympati för Marta. Vi sliter och kämpar för att frivilliga ska vara med i församlingslivet. Men har vi likt Maria valt att sitta ner tillsammans med andra och lyssna, tillbe, be och ta del av nattvarden?

Jan Nygård 30.8.2017

 

Vad skall vi göra med vreden?

Är vrede synd? Jag tror att många spontant skulle svara ”ja” på den frågan. Jag svarar dock ”nej”. Vrede och ilska är inte synd. Ifall det så vore så skulle ju Jesus inte vara syndfri, eftersom Han minsann kunde bli arg, kalla fariséerna för ”huggormsyngel!”, välta omkull försäljarnas bord när de gjort bönens hus till ett rövarnäste! Om Jesus, Guds enfödde syndfrie Son kunde och fick bli arg, varför skulle då inte vi kristna få bli arga? Om Gud kan vara arg, varför skall då vi som vill följa Honom undertrycka vår vrede? Varför skulle det vara frommare och heligare att kväsa sina känslor än att släppa fram dem? Jesus både grät och blev arg. Också vi som är Jesu lärjungar får gråta och vara arga.

Jag tror att vi kristna ofta gjort Jesus till en mycket mesigare och menlösare figur än vad Han egentligen är. Jag tror att detta att vi vill ”städa undan” vreden och skapa en städad och tillrättalagd kristendom, är orsaken till att det oftast är fler gamla tanter än unga män som deltar i kristen verksamhet. Vi kristna har ofta framställt Jesus som en ”väldigt snäll och mjuk kille”, och då blir ju detta också det kristna mans-idealet. Men när jag läser NT är det inte en snäll och mjuk kille som möter mig i evangelierna. Tvärtom läser jag om en Jesus som är radikal, som säger åt självgoda fariséer rakt upp och ner hur ruttna de är invärtes, en Frälsare som inte är rädd att ryta till och bli arg då det är befogat. Wow vilken karl tänker jag, då jag läser om Jesus i Bibeln! Jag vill bli som Han! Om vi skall kunna attrahera unga, testosteronstinna män till kyrkan, måste vi nog våga släppa fram den riktige Jesus, inte en falsk, menlös bild av Jesus.

Visste du att det finns en uppmaning till vrede i Bibeln? I Psaltaren 4:5 i 1917 års översättning står det: ”Vredgens, men synden icke”. Denna översättning är trogen mot den hebreiska grundtexten, där det faktiskt finns denna uppmaning till vrede. Nyare översättningar har på nåt sätt ”förmildrat” det ursprungliga innehållet i bibelversen (Sv.folkbibeln: ”Grips ni av vrede så synda inte”). Med modern svenska lyder den korrekta översättningen: ”Bli arga, men synda inte.” Detta tycker jag sammanfattar saken bra: Som kristna skall vi inte stänga in våra känslor. Alltså: bli arga om ni känner för det! Men vi skall inte heller låta våra känslor ta överhanden på ett helt okontrollerat sätt så att vi gör saker vi ångrar i ”stridens hetta”. Självbehärskning är ju Andens frukt. Alltså: Synda inte! Detta var mina tankar om vreden. Avslutningsvis kan jag konstatera att jag i denna text mycket kopplat samman manlighet och ilska. Därför är det på sin plats att jag tillägger att visst kan och får även kristna kvinnor bli arga! Men…synda inte!

Daniel Norrback 16.8.2017

 

Öppna dig!

Jag lovade hålla en lektion om bön för skriftskolelever. Ångrade mig några gånger när det började närma sig, men lovat är lovat. Så kom lördagen, jag var ganska trasig och ropade till Gud om hjälp, många gånger, för vad hade jag att ge. Jag vet inte om jag hade nånting att  ge dem, kanske det också, men de hade i alla fall nånting att  ge mig: sina öppna ansikten. Jag läste för dem i små grupper om fyra fem åt gången. Jag läste om att vi ska vara salt, saltet som lockar fram smaken av Gud på jorden. Det är ur The Message-översättningen. Och att vi ska vara ljuset som gör Guds alla färger synliga, ”Stäng inga dörrar; bjud på era liv. Om ni öppnar er för folk, kommer folk att öppna sig för Gud”, står det i texten.

201731Jag var lite tveksam till det där sista. Så står det ju faktiskt inte i Bibeln. Kan man tolka så där fritt och ändå säga att det är Jesus som säger det? Men ju mer jag har tänkt på det ju riktigare tyckte jag det blev. Dagen efter handlade söndagens evangelietext om kvinnan vid Sykars brunn. Jesus fick hjälpa henne att öppna sig, hon blev så befriad att hon gick ut till mänskorna i staden och talade om att just det som hon försökt dölja det hade han, mannen som kanske var Messias, talat med henne om. Och hon hade överlevt. Det var ett mäktigt vittnesbörd.

När vi försöker vara nånting annat än vad vi är, när vi sätter en mask på oss, gör oss tuffa, låtsas vara smarta eller fjantar till oss för att bli beundrade eller åtminstone accepterade, då är vi inte sanna. Vi är lögnare. Och lögn kan aldrig leda till ett gott möte med en annan människa, eller med Gud. Det sa jag aldrig till de unga. Jag sa att det är skrämmande att öppna sig – det visste de förstås. Men att det är gott att möta en människa som är öppen. Då vågar man själv också släppa lite av kontrollen.

Och bland annat det bad vi sedan om i tornrummet bakom orgeln i Vörå kyrka.

Eva Hietanen 1.8.2017

 

Mitt liv vilar i dina händer

Mitt liv vilar i Dina händer och hur det än är tar jag en dag i sänder. Jag tror, jag hoppas, jag litar 201720på Dig. Jag vet att Du älskar mig skriver och sjunger Clas Vårdstedt i sin vackra sång. Livet är fullt av vägskäl. Inte bara i ett visst livsskede, utan livet ut. Kanhända är vägskälen fler eller större under exempelvis ungdomsåren, men de slutar inte komma bara för att människan blir äldre. Under alla dina och mina år kommer vi att tvingas fatta beslut, överväga för- och nackdelar och välja åt vilket håll vi går i just den situationen.

Detta faktum kan kännas överväldigande när man tänker närmare på det. Studier, livskamrat, boningsort, familjeliv, uppfostran, jobb, kyrkan, politiska frågor och så vidare. Besluten som ryms under ett liv kan vara både stora och små. Hur ska man veta vad man ska bestämma sig för? Tänk om man väljer fel och ångrar sig?

Jag faller ofta i fällan att jag tänker sönder saker. Jag analyserar och undrar och fastnar i mina tankar. Helst vill jag komma till ett beslut fort, så att jag känner att jag vet vart jag är på väg. Och så gillar jag kontroll. Att vara ett överanalyserande effektivitetstänkande kontrollfreak och sjunga med i sångtexten jag nämnde i början är inte alltid så lätt. Jag har helt enkelt jättejättesvårt att lämna över mitt liv till Gud. Jag har svårt med att inte oroa mig. Jag har svårt med att lita på att allt blir bra fastän jag ”bara” väntar och litar på att Gud kommer att svara, handla och leda. Jag har inte ro att vänta. Och ibland tvivlar jag kanske lite på att Gud verkligen älskar mig. Då blir det svårt att släppa taget och låta sig ledas.

Men jag vill det. Jag vill det så jättegärna, så lyckligtvis går det i vågor. Jag håller inte ständigt krampaktigt i rodret och vill bestämma, utan ibland inser jag att jag vill bli ledd och att jag inte vet det bästa svaret på frågetecknen i mitt liv. Jag släpper försiktigt, men villigt, taget och ber om Hans ledning och välsignelse i mitt liv. Och varje gång är Han beredd att ta över och förlåter mig mina svagheter. Och jag slappnar av och sjunger vidare i sången av Clas Vårdstedt: Vi kan inget veta om i morgon, men vi får lita på Ditt ord. På alla löften Du ger, att Du hör min bön. Du har mitt liv i Din hand. Han har också ditt liv i sin hand, glöm inte det.

Emma Lönnqvist 26.6.2017

 

Ljust ute!
Ljust inne?

Våren är här med ljuset. Jag förundras varje kväll hur ljust det är. Men har jag ljust inne i mig? IMG_6667Hela tiden omges jag av ett mörkt nyhetsflöde som vill göra sinnet dystert.

Se därför till att ljuset inom dig inte är mörker, säger Jesus.( Luk 11:35)

Var finns ljuset som kan upplysa sinnet? Jag tror att det finns bara ett ställe att söka det ljuset, som kan fylla min inre människa med ljus och det är Bibeln. Bibeln finns i nästan alla hem, via Gideoniterna, skriftskolan eller så vigselbibeln.

Ljuset kom med Jesus, på påskmorgonen.

Som fåglars kör i lund och mark besjunger våren, blid och stark, och livets alla under, vi må besjunga med varann hans liv som döden övervann i påskens morgonstunder. (Psalmboken 532:2)

Det ljuset fyller var och en som tror på honom.

Jesus kom in, rena min ande, rena min själ och rena min kropp!
Jesus kom in i mitt hjärta Jesus, kom in bo kvar, min styrka var. Kom in i mitt hjärta Jesus!

Se kraften i Jesus!

Lyft blicken, öppna dörren, andas in, njut och låt lovsången flöda, det gjorde jag idag!

Ljust ute!
Ljust inne!

Marianne Sandström 20.5.2017

 

Det som inte syns har betydelse för det som syns

Jag och min BarnOas-kollega Emma reste som jag tidigare skrivit om till Stockholm i februari för att delta i en barnledarkonferens. Under helgen påminde Gud oss om hur viktigt det är med samhörighet och en gemensam vision i ett team, vilket resulterade i att vi ordnade en vårfest för vårt BarnOas-team. Under vårfesten ville vi också lyfta fram vikten av att tanka själv när man också ger ut.

Ett tal som berörde oss under konferensen var ett som Berit Simonsson höll, där hon talade om hur viktigt det är att gå in i sin kammare för att lyssna in Gud och därför valde vi att visa det för våra teammedlemmar. Så istället för att referera till Simonssons tal vill jag nu istället uppmana dig att gå in och lyssna på det. Vi kan aldrig få för många påminnelser om detta. Simonssons tal och flera andra hittar du på adressen: http://jesustillbarnen.se/barnledarkonferens-2017/

Det som inte syns, har betydelse för det som syns.

Hanna Sandberg 10.5.2017

 

Skammen har släppt greppet om mig

Måndag igen efter ett gott veckoslut på Alskat. Deltog i en kurs ordnad av Helhet genom Kristus. Känner mig hemma där. Den Guds gåva att se och höra mera än vad som syns för ögonen och hörs med öronen är i bruk där. Vi har alla den gåvan tror jag, somliga mer andra mindre, men den måste användas för att slipas. Inifrån vägen till kunskap, inkännande, handlar det om och en öppenhet inför Gud, ett lyssnande till Honom. Vi hjälper varann och vi får själva hjälp av de andra. Men var och en bestämmer själv vad man vill släppa in sina systrar och bröder i.

Trygghet handlar det om i Helhet genom Kristus. Man får inte göra våld på en annan människas själ. Man ska inte heller göra våld på sin egen. Det som känns att man ännu inte kan öppna för en annan kanske man ska bevara inom sig. Men nog är det befriande att öppna sig. Hur skammen mister sitt grepp om ens själ är ett under.

Då jag första gången, för tio år sen, deltog i en kurs i läkande förbön berättade jag om min skam201716 i den lilla grupp där jag skulle lära mig be för andra. Den är inte längre någon skam och därför kan jag berätta det här. Trädgården. Den var inte bara en skam, den var också en oerhört tung börda. Ändå tyckte jag om att vara ute och pyssla lite. Men det räckte aldrig, jag kunde inte, det blev aldrig som jag önskade, det blev bara ogräs, sly, tung, tung lerjord, för mycket, för stort, för ensam.

Jag hade inte kunskap eller redskap. Alla våra maskiner var för klena, för billiga, för ovårdade. Ja, man ska naturligtvis ta hand om sina verktyg och maskiner, annars förstörs de. Åh, det var så mycket som var så svårt och så skamligt och varje uppryckning slutade på något sätt i besvikelse. Jag fick berätta detta i den lilla gruppen, fick höra deras lyssnande, deras försök att trösta, ge råd. Någon frågade om vi tänkt på att flytta till någonting enklare, att man inte måste bära på sådant man inte klarar. Men då sa vår ledare att han inte trodde vi skulle lämna detta i nederlag. Så rätt han hade. Det behöver inte gälla alla, men för mig fick det ett så härligt slut. Jag fick stiga ur skammen och lämna den bakom mig. Nu gläds jag över huset och gården. Inte för att jag nu heller klarar allt, mycket ser lika vildvuxet ut som då för tio år sen. Men Gud har gett mig glädje, ja till och med stolthet. Det gäller lika mycket huset som gården. Jag gläds över detta hem. Jag bjuder in vänner. Jag är trygg här. Ja, vårt hem tröstar mig.

Eva Hietanen 1.5.2017

 

Om när Gud inte uthärdar vår nöd

Ibland när man läser Bibeln stöter man på någon vers som får en att haja till lite extra. Det hände mig i går kväll. Jag läste201715 i Domarboken om hur Israels barn gjorde det som var ont i Herrens ögon och tillbad främmande gudar. Gud blev vred och lät fiendefolken plåga dem i arton år. Då vände Israels barn om och ropade till Herren om hjälp.

Men för en gångs skull kom inte Gud till deras räddning. Han sa: ”När ni tidigare blev förtryckta kom jag till er räddning, men nu har ni valt att tjäna och tillbe främmande gudar. Be dem hjälpa er i stället.”

Då bekände Israels barn sina synder inför Herren och sa: ”Vi har syndat. Gör med oss det som är rätt i dina ögon, men hjälp oss denna gång.” Därefter brände man upp alla avgudar och vände om och tjänade Herren. Då kunde han inte längre uthärda att se Israels nöd. (Fritt enl. Dom. 10)

Dessa två sista verser är nyckelverser. De går alldeles utmärkt att applicera på mitt eget liv. Hur ofta uteblir mina bönesvar därför att jag tjänar främmande gudar och vägrar att göra mig av med dem? Hur ofta upplever jag ingen ledning i mitt liv därför att mina prioriteringar, hur motiverade de än kan verka, är fel i Herrens ögon? Och vad händer när jag helhjärtat rensar ut, vänder om och tjänar Gud?

Krister Lillas 15.4.2017

Påsken och vinbärsbusken

Jag satt en dag och tittade ut genom fönstret i vårt vardagsrum. Vi bor i en radhuslägenhet och 201713har en liten gårdsplan som ramas in av en häck. Det låg ännu lite isig snö på gräsmattan och termometern visade endast några plusgrader. Jag såg på våra bärbuskar som såg kala och nästan döda ut. Tänk att vi hade fått en mängd bär från de buskarna i somras! Grenarna hade då varit överfulla med svarta och röda små bär och för två år sedan måste vi fixa stöd till grenarna för att de inte skulle brista av den rika skörden. Där jag satt och tittade ut slogs jag av hur otroligt det är att det från något som ser så dött ut småningom kommer goda och vitaminrika bär. Nu fanns inga löv och absolut inga bär i sikte på buskarna. Jag såg bara kala grenar som stod samlade där. Ändå bar jag ett hopp om, och var till och med övertygad om, att det om några månader igen växer bär på buskarnas grenar. Det fick mig att börja tänka på att påskens budskap och det som sker i naturen under våren harmonierar perfekt. Segern över döden, ljuset som tar bort mörkret och det nya livet.

En annan sak jag kom att tänka på var hur det är när vi möter motgång och lidande i livet. Vi kan känna oss som de kala grenarna. Vi är trötta, kraftlösa och nedstämda. Det är tungt och jobbigt och vi kämpar mot de bitande vindarna och den kyliga snön som kommer över oss. Tack och lov har vi andra grenar runt omkring oss som kan stöda och uppmuntra oss. Dina nära och kära och den kristna gemenskapen är livsviktig för dig när du går igenom något tufft. Det gäller att inte isolera sig och tro att man klarar sig som ensam gren! Och precis som det vänder för bärbuskarna, så vänder det förr eller senare även för oss. Om inte förr, så i livet efter detta. Vi ser ljuset i tunneln, vi saknar lite mindre intensivt, vi får ny ork och det känns som att livet återvänder. Livet går i vågor, inte bara för bärbuskarna, utan också för dig och mig. Och mitt i livets upp och ner, finns Gud hos oss varje dag och varje stund. Må vi aldrig glömma det!

Emma Lönnqvist 9.4.2017

 

Fastetiden – en gåva till oss

Fastetiden har genom århundraden varit en viktig tid både för kyrkan och för de enskilda kristna. I vår sekulariserade kristendom har den mist något av sin tyngd, vilket är synd. Just fastan kan vara en gåva till oss som ger oss en möjlighet att stanna upp och se över vårt liv; finns det något vi kunde skala bort – något vi borde skala bort? Fylls vår dag av tidstjuvar som gör att när dagen är slut frågar vi oss vad vi egentligen fått gjort?

Under årens lopp har jag ibland fastat också ”på riktigt” en vecka eller några dagar, men oftare har jag fastat från någon (o)vana eller något slentrianmässigt beteende jag dragit på mig. I år har jag mera funderat på hur och med vad jag fyller det utrymme som frigörs genom fastandet. Jag vill ju inte fylla det med något lika onödigt som det jag fastar från. I mina funderingar kom jag till att något jag gärna vill satsa mer på i mitt liv är bön, men hur få det att fungera? Jag beslöt mig för ett ”bönetema” för den här fastetiden och valde något som ligger på mitt hjärta, nämligen min egen lokalmiljö, min stad och hur den sköts, de beslut som fattas och som har konkreta konsekvenser i mitt eget och min familjs liv. Så jag beslöt mig för att under de kommande veckorna speciellt be för beslutsfattarna på min ort, både de folkvalda och tjänstemännen. Idag ska jag söka fram namnlistor på vilka personer som sitter i stadsstyrelsen, stadsfullmäktige, nämnderna osv så att jag kan be för dem både enskilt och som grupp.

På vilket sätt vill du ta vara på den gåva som fastetiden är? Kanske du vill be för beslutsfattarna på din ort? Tänk om vi kunde omsluta alla dem som styr och ställer i vårt land med våra böner de kommande veckorna! (Och vem vet, kanske vi vill fortsätta att be för dem också efter att fastetiden tagit slut?)

Anette Häggblom 15.03.2017

 

Psalm 100-kurs 100

Idag läste jag igen denna fina psaltarpsalm och tankarna gick till hur mycket den psalmen betytt för mig genom åren.

Den psaltarpsalmen, som det finns en melodi till, var min studiegrupps kurspsalm och sång. Vi var den 100:e kursen på Diakoni-institutet sedan starten 1867 och valde därför psalm 100 som vår favoritsång. Den sången sjöng vi sista gången tillsammans som grupp i samband med vår diakonissvigning försommaren 1977, för snart 40 år sedan. Men efter det har jag själv sjungit och läst den många gånger.

Under ungdomsåren var syster Eila i Esbo min stora förebild. Jag hade förmånen att sommarjobba som nattvakt på pensionärslägren och lärde så känna henne. Hon hade många fina egenskaper, hon var bl.a. lugn, hon hade fina andakter, hon kunde verkligen lyssna på de äldre och jobbade bland utslagna. En sådan ville jag också bli.

Jag har aldrig ångrat mitt yrkesval även om jag tidvis jobbat med annat. Det har varit stort att få tjäna Herren på heltid för Han är så trofast. Jag har aldrig behövt bli besviken på Hans ledning och godhet. Det som kanske glatt mig mest är ändå Bibelorden. Bibeln är så levande att när man läser den så händer något. Det finns alltid något som är verkligt för just denna dag. Herren är alltid värd att lovsjungas. Ska vi göra det tillsammans genom Psalm 100?

Jubel över att Herren är Gud
En tacksägelsepsalm.

Höj jubel till Herren, alla länder!  
Tjäna Herren med glädje, kom inför hans ansikte
med jubelrop!
Besinna att Herren är Gud. Han har gjort oss
och inte vi själva. Vi är hans folk och får i hans hjord.
Gå in i hans portar med tacksägelse, i hans gårdar med lov. Tacka honom, lova hans namn!  
Ty Herren är god, hans nåd varar i evighet, hans trofasthet
från släkte till släkte.

M.v.h. syster Marianne Sandström 28.2.2017

 

Jesus till barnen

201706I skrivandets stund är det måndag och jag kom hem från Stockholm och en barnledarkonferens sent igår kväll. Jag har alltså inte ännu hunnit smälta allt jag lärt mig eller blivit påmind om under helgen. Men jag har inspirerats och har fått ny kraft att jobba för dem som kommer att göra grunden för vår kyrka och hela kristendomen i framtiden.

Det är så viktigt att vi som är vuxna tar barnens tro och upplevelser på allvar. Det är så viktigt att vi inte bara plockar fram lite ritpapper och pennor så att de vuxna ska få höra på sin undervisning ifred. Det är så viktigt att vi stöder barnledare i det arbete de gör. Vad gör du just nu för att stöda barn och barnledare?

Hanna Sandberg 20.2.2017

 

Stoppmärket

201701Nu tänker jag skriva en text till en bild. Det var alltså bilden som fanns först, ett stoppmärke i dimman började tala till mig. När just ingenting annat syns kan det vara viktigt att vara ett stoppmärke. Jag och många, många med mig i dag har svårt att säga: nej, gå inte dit! Det kan vara farligt. Så i stället för att säga: se inte på den där filmen, gå inte med i den där rörelsen, använd inte de där orden, tro inte på dem som säger så, säger vi – ingenting.

Vi tycker så illa om att någon varnar, eller hindrar. Det är riktigt som en sjukdom. Kan vi ens säga åt våra barn: gör inte så, säg inte så, gå inte dit. Jag har gjort det några gånger. Det var verkligen inte lätt och inte var responsen heller ett tack, snarare tvärtom. Jag har ändå gjort det och det förvånar mig, för jag tycker annars att jag är en riktig mes. Men när sikten är dålig, och det är den i världen, otroligt dålig, då skulle vi kanske vara mer av varningsmärken.

När jag ser på bilden en gång till talar den till mig på ett annat sätt. Den skriker inte, den håller inte fast, den bara står där och varnar. Jag blir jag nästan rörd. Det är kärleksfullt, det är omtänksamt. Det verkar inte alls förbjudande bara som kärlek med en livserfarenhet som vet, du kan göra dig illa, gå inte dit, det är en farlig väg.

Unga måste ändå testa sina gränser och pröva sitt mod och sin förmåga att klara sig på egen hand – utan mamma. Det gäller också vid val av värden. Det gäller också vid val av tro, att vara kristen eller inte vara. De måste göra ett eget val, och det kan man inte göra utan att tänka själv, och det kan man inte utan att konkret erfara motståndet.

Och just därför behöver stoppmärken, varningar finnas. De erbjuder ett motstånd. Trotsa det om du måste mitt älskade barn, men jag står här och varnar (Jag hånar inte, jag förskjuter inte, jag slår dig inte, men jag varnar) för att du ska kunna säga sen: ja, det var verkligen ingen bra väg. Finns det någon annan?

Eva Hietanen 28.1.2017

Nyårsdag varje dag med Jesus

Intressant det där med ett nytt år, konstaterade jag och maken när vi tog en promenad på201703 nyårsdagen. Möjligheterna upplevs vara oändliga och det känns som att man börjar från rent bord. Man siktar på att få in nya vanor och blir motiverad av att få en nystart. Allt känns plötsligt mycket fräschare och renare. Till och med naturen och omgivningen kändes då på nyårsdagen lite vackrare och krispigare än dagen innan.

Det räcker emellertid med några dagar eller veckor in på det nya året, så inser man att man är samma gamla människa och runt omkring en finns samma gamla omgivning. Jag klarar inte att i en handvändning bli en supermänniska som plötsligt motionerar mycket oftare, är mycket trevligare och äter mycket smartare. Våra nyårslöften tenderar att bli för stora och ouppnåeliga. I högre grad kunde man sträva efter att nå små delmål som tillsammans leder fram till ett större slutmål.

När jag nu tänker på den där känslan jag hade på nyårsdagen kommer jag att tänka på livet som kristen. I mig själv finns jag där på den halvsunkiga nyårsaftonen och är misslyckad, brusten och sårad. Jag har inte klarat av det jag tycker att jag borde och jag har sårat andra. Jag är en syndare. Det mörknar och blir natt. Men så kommer övergången. Tolvslaget. Och där, under en gnistrande stjärnhimmel som lyses upp av färgsprakande fyrverkerier förvandlas jag. Tack vare Guds nåd blir jag ny. Jesus tar på sig all min orenhet och skuld och jag går fri. Jag får då stå där på den nya, rena nyårsdagen iklädd rättfärdighet. Och när jag faller igen, vilket jag tyvärr gör i och med att jag är människa, så är det inte ute med mig. Det bästa med nåden är att den inte bara sker en gång om året, utan den finns för oss varje dag och stund. Det blir nyårsdag alla dagar när du tror på och lever nära Jesus. Detta tar jag till hjärtat, därför har jag hopp: Herrens nåd är det att det inte är ute med oss, ty det är inte slut med hans barmhärtighet. Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet får vi läsa i Klagovisorna 3:21–23. Låt oss tacka för den nåden!

Emma Lönnqvist 21.1.2017

 

Välsignelse

I GT fick Israels folk uppgiften att välsigna, (4 Mos 6). Välsignelsen var trefaldig. Den första delen handlar om det fysiska livet i denna värld. Den andra delen avser den andliga sidan hos oss människor och lovar oss nåd. Den tredje delen vidareför denna andliga välsignelse och leder till frid, vilket troligen innebär även förlåtelse och hjälp mot allt ont. Denna välsignelses grund är offren i templet, som visar fram honom skulle bära fram det fullkomliga offret.

När Jesus skulle stiga till himlen, avslutade han sin jordiska gärning genom att välsigna sina apostlar. Före det hade han gett dem missions-dopbefallningen. Denna välsignelse kan vi anta att är den samma som finns i GT och som vi nedkallar över de som nu ska gå ut i vardagen och tjäna Gud. Välsignelsens grund är Jesu fullbordade försoningsgärning.

I evangelierna berättas också om att Jesus välsignade de små barnen som bars fram till honom.  Lärjungarna ville hindra detta, men Jesus blev då förgrymmad. ”Hindra dem inte” säger han som förklaring.Vilken välsignelse fick de små barnen, som kanske var alldeles små och inte mycket förstod? Säkert samma som den apostlarna fick. Vilka gåvor fick de i välsignelsen?  Säkert de samma som apostlarna och alla andra. Dvs fysiska och andliga välsignelser i fullt mått. Därför läses denna text vid varje barndop. Jesus gav apostlarna och sin kyrka befallning om att döpa och lära. Därför vågar vi även döpa de små. Om Jesus kunde välsigna dem, och då gav dem frälsningens gåva i välsignelsen, varför skulle vi då hindra de små att bli döpta till Jesus och ta emot frälsningen i dopet?

Därtill kan vi även välsigna. Det är vi ju också kallade till.  Motsatsen till välsignelse är förbannelse, och ingen vill väl att någon ska leva under den.

Jan Nygård 15.1.2017

 

Vi är Kristi kropp på jorden  (1 Kor.  12:12-27)

Vi som levt i en familj vet att det ibland kan vara rätt så frustrerande att leva så nära varandra som familjemedlemmar gör och att det inte alltid är det lättaste. Personligen har jag både en och två gånger tänkt ”bara jag skulle få vara ensam på en öde ö och göra de saker jag själv har lust att göra och hinna lyssna på och tänka mina egna tankar till punkt utan att någon skulle avbryta!”

Att vara medlem i en familj är en sak, men hur är det att vara ”med-lem” i en kropp? Det måste 201648väl rimligtvis vara ännu mera nära och intimt? Pust! Och ändå är det just det Herren kallar oss till att vara.

Varför vill Herren att vi ska leva så nära varandra och vara så beroende av varandra? Egentligen anar jag svaret redan av det jag upplevt i mitt eget liv. De gånger jag varit missmodig och någon av mina med-lemmar har stött och uppmuntrat mig, eller när jag förlorat målet ur siktet, men någon annan kunnat peka ut det åt mig. Eller varför inte när jag upplevt något vackert eller berörande och det har funnits någon vid min sida som jag kunnat dela min glädje med; ”Har du sett!”, ”Vilken upplevelse vi fick!” Och naturligtvis vardagen! Att gå bredvid varann och hjälpas åt att bära de tunga matkassarna, att duka fram frukosten för en morgontrött tonåring, att hjälpa till att hitta den andra vanten när lekkompisen redan väntar utanför, att tillsammans skratta åt ett misstag som egentligen inte var så farligt.

En annan viktig sak med kroppens olika delar är att de är just det: olika. ”Om hela kroppen vore öga, var fanns då hörseln? Om allt vore hörsel, var fanns då luktsinnet?” Här har jag mycket kvar att lära – både att själv våga vara olik de andra och att låta andra vara olika mig. Vi ska leva tillsammans för att vi behövs, vi kompletterar varandra. Så enkelt, och ändå så svårt!

Herre, hjälp mig att vara en med-lem i din kropp. Hjälp mig att inte rygga tillbaka för att dela andras sorg och glädje, men inte heller tveka i att dela min sorg och glädje med andra i samma kropp. Lär mig att vara en del i kroppen som gör det jag är skapad för och på det sättet kan komplettera mina med-lemmar. Och framför allt ber jag att du fyller mitt hjärta med en vilja och en längtan att fullt ut leva i kroppen och lär mig fungera där jag är satt och älska kroppens andra delar och dig själv.

Annett Häggblom 6.1.2017

 

En bönegrupp

I går kväll samlades vi igen några stycken från båda församlingarna på vår ort. Samma sex som under så många, många år plus en till som kommer ibland. När jag gick hem i mörkret kom en sångarvän cyklande. Vi vandrade-cyklade tillsammans ända tills våra  vägar skiljdes. Vi samtalade om mycket, också om bönegruppen. Jag berättade om vilken trygghet den varit för mig den här tiden sedan jag blev ensam.

Jag har också varit till hjälp för dem, säger de. Egentligen vet man inte vad man gör. Man sätter 201647sig  ner, håller någons hand, ber en bön. Och den andra säger långt efteråt, det förändrade allt, dagen som var mörk och tung blev ljus och lätt. En annan gång har jag kommit med min fasa, berättat, gråtit och fått ta emot kärlek, en bön, en kram. Det förfärliga är inte mer. Det har förändrats till nånting som går att leva med. Det skymtar ljus nånstans där framme. Och så en dag är det förfärliga bakom och livet är här igen.

Bönevännerna, hur kom vi dit där vi är nu? En av oss sa i går kväll till en annan: Du blommar upp när du kommer hit. Ja, här är  jag ju  trygg, svarade den andra. Hur fick vi detta? Det har funnits tålamod, ett envist fasthållande vid hoppet. Hoppet om att få vara en kristen familj. Hoppet har funnits hos än den ena, än den andra. Turvis har någon av oss fungerat som stödben. Inte har vi nånsin talat om det, att det finns en risk för att gruppen ska upphöra, men nog har väl var och en tänkt tanken.

Nån gång har vi varit bara två som träffats. Och det har funnits torrperioder då ingen orkat eller velat eller då vi trott att vi inte har tid. Sen har igen någon börjat sakna gemenskapen och kommit med frågan: ska vi inte samlas igen snart? Som att det  är självklart att vi alltjämt är en familj, vi har bara glömt det en tid. Inte alltid har det varit den samma som öppnat samtalet igen, nej det är som om Gud hade gett i uppgift åt än den ena än den andra att dra ihop gruppen. Guds nåd är det förstås att vi har orkat hålla fast vid det här genom torka. Guds nåd att detta är möjligt för var och en som hoppas, arbetar och tror.

Det är både kvinnor och män i gruppen, men det är av kvinnornas vilja den lever. Männen i gruppen har också andra familjer,  jo, kvinnorna också. Men just denna familj är en kvinnornas skapelse. Inte bara en kvinnas, eller tvås, nej allas. Vi vill gärna ha män med också. Vi avstår gärna ledarskapet åt män – tror jag. Eller är det kanske så att just det här slaget av familj vilar på kvinnornas axlar.

Vi har bjudit in andra. Några har varit med bara en kväll, andra har kommit en tid och sen inte mer. Är det nånting som skrämmer? Vi ber ju högt och fastän vi säger att den som vill kan be tyst inom sig, så är det nog ett av hindren. Ändå måste vi fortsätta så. Det är svårt att vara öppen, att våga lägga bort masken. Men det är en stor frihet när man vågar gå över den gränsen. Vågar lita på de andra. Vågar vara beroende. Vågar tro att Jesus är där. Han är ljuset – det ljus som vi alla behöver för att lysa och värma varann och andra.

Eva Hietanen 6.12.2016

 

Kattliv

En del av er kanske känner igen känslan när klockan är efter midnatt och man kör hem från jobbet. Fläktarna blåser kallt och radion spelar på hög volym. Du sjunger högt med i musiken för att hållas vaken och muttrar över att dimman så klart ligger tät över vägen just denna natt.

En del av er kanske inte känner igen denna känsla, men förstår väl ändå att man är lite av en 201645trafikfara vid detta tillfälle.

Så ser du något som blinkar till i diket och saktar genast farten, eftersom det troligtvis är en katt. Och mycket riktigt, sekunden efter ser du en svart skugga som rusar över vägen. Skulle du inte ha saktat in skulle skuggan ha rusat rakt in under däcken på bilen.

Jag är väldigt rädd för att en vacker dag (eller natt) köra över en katt. Jag vill inte uppleva stunden när man ser att katten fortfarande lever, men lider så mycket att man är tvungen att backa över den för att avsluta lidandet. Jag vill heller inte hitta ett halsband med en telefonnummer och vara tvungen att ringa och berätta för någon stackars kattägare att man just släckt livet på deras älskling.

Då är det bra att det är en så klok Gud som skapat katten. Han som visste att människorna skulle börja tillverka snabba fordon och att dessa människor skulle köra runt i dessa snabba fordon trots att de egentligen borde sova först. Han som visste att människorna skulle lära sig att tycka om katter väldigt mycket, eller i alla fall så mycket att man inte vill köra över en mitt i natten. Han visste allt detta och därför skapade Han katten med ögon som lyser när de möter lyktorna på en bil.

Tänk att Han tänkte på mig redan då.

Hanna Sandberg 15.11.2016

 

Reformationsdag

Den 31 oktober hade det gått 499 år sen Martin Luther spikade upp sina 95 teser på slottsdörren i Wittenberg. Nästa år 2017 firas alltså 500-årsjubileum.

Ska man fira reformationen? undrar säkert en del. I denna tid då man strävar till att komma samman igen och tona ner skillnader mellan katoliker, lutheraner och andra protestantiska kyrkor borde vi väl som lutheraner hålla låg profil och inte orda så mycket om det som ledde till en av de största kyrkosplittringar i kyrkohistorien?

Jag tycker snarare tvärtom. Nu är det verkligen skäl att komma ihåg det som hände då. Varför? Luther lyfte nämligen fram det som borde vara omistligt för varje kristen, de berömda så kallade sola-principerna. ”Sola” är latin och betyder ”allena” eller ”endast”. Sola scriptura – Skriften allena, kan vi vara utan den? De lutherska bekännelseskrifterna säger att endast skriften ska stifta läror för kyrkan. Varje lära ska bedömas utifrån hur den relaterar till Skriftens budskap.

Tron allena var den andra viktiga principen. Tron är inte en mänsklig prestation. Den står i motsättning till gärningarna. Människan är ständigt på gång att bygga sin frälsning på sina prestationer. Vi vill göra rätt för oss, också inför Gud. Tron är hjärtats förtröstan på Kristus, som har gjort allt för oss. Utan denna princip skulle vi ständigt vara på gång och bygga egna stegar till himlen.

Nåden allena är principen som anknyter till tron allena. På nåden i Guds hjärta får vi förtrösta. Nåden i våra egna hjärtan är så oerhört flyktig och lätt skräms den bort.

Ja, visst finns det anledning till fira reformationen. Inte för att göra Luther till en halvgud, utan för att på nytt hjälpa oss, Kristi kyrka, att förstå vad som är värt att bygga på.

Jan Nygård 10.11.2016

 

Några änglatankar

201640Det finns tre sorters änglar enligt Dean Sherman i boken ”Att leva i seger”.

  1. Stridsänglar. När Daniel har hade fastat och bett i tre veckor kom en ängel till honom och sa:”Frukta inte, Daniel, ty redan från första dagen när du vände ditt hjärta till att förstå och ödmjuka dig inför din Gud, har dina ord varit hörda, och jag har nu kommit för dina ords skull. Fursten över Persiens rike stod emot mig under tjugoen dagar. Då kom Mikael, en av de förnämsta furstarna, till min hjälp, och jag blev kvar där hos Persiens kungar.” (Dan 10:12–14)

Jag lärde mig att Gud hör min bön från första gången jag ber. Sedan lärde jag mig att Gud sände ut sina änglar för att strida.

  1. Änglar som är budbärare. Gud sände bud med änglar till Maria, Sakarias, Daniel och många även i nutid.
  1. Tillbedjande änglar. ”Och jag såg, och jag hörde rösten av många änglar runt tronen och varelserna och de äldste. Deras antal var tiotusen gånger tiotusen och tusen gånger tusen, och de sade med stark röst: ”Lammet som blev slaktat är värdigt att ta emot makten, rikedomen, visheten, kraften, äran, härligheten och lovsången!” Och allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och på havet och allt som finns i dem hörde jag säga:
    ”Honom som sitter på tronen, honom och Lammet tillhör lovsången och äran och härligheten och makten i evigheters evighet!”
(Upp 5:11–13)

Redan i dag får jag stämma in i den kören och veta att sången bärs vidare till Faderns tron av änglar i tusental, för änglarna är väl budbärare båda vägarna?

Marianne Sandström 7.10.2016

 

Det är natt i sångens land

Varför gör det ont att sjunga? Varför tränger orden så djupt – och tonerna? Varför saknar jag dig så när det sköna rör vid mig?

Vi sjöng i kör tillsammans. Nu sjunger jag ensam. Vi sjöng Det finns visor i min trädgård. Vi sjöng den tillsammans. Nu sjunger jag ensam. Hur många körkamrater jag än har – dig saknar jag.

Du visste nånting om skönhet. Det var en självklarhet för dig att det vackra är gott. Du visste kontrasternas betydelse och pausernas, du sökte tonens renhet, du kände sångens väsen. Du töntade och ställde till och var rasande ibland. Men du kände sångens väsen. Jag ä så glad att du var min man.
Ditt sista halvår kunde du inte sjunga mer. En gång gjorde du det i alla fall. Vi kurade skymning tillsammans på biblioteket i novembermörkret, med fladdrande ljus på våra sångblad. Skynda dig älskade, skynda att älska, sjöng vi där bredvid varandra. Din röst var hes och skrovlig när du sjöng: tänd våra ljus, när du tillsammans med mig sjöng: det är nära till natten.

Och det var det. Några mörka vintermånader senare somnade du ifrån mig.

Jag hoppas och tror att vi ska sjunga tillsammans igen. Ska vi verkligen sjunga igen, du och jag? Ja. Det ska vi nog. För det finns en sång i natten, en mäktig lovsång väntande – tills det åter är morgon.

Eva Hietanen 2.10.2016

 

I livets alla lägen

För en tid sedan besökte vi i BarnOas en församlingshelg och höll två barnmöten. Helgens tema var Guds rike i världen och de som planerat helgen tänkte dels på hur Guds rike kan vara närvarande i den här världen, dels tyckas fördolt. Vi i BarnOas ville följa temat även i barnens undervisning och under det ena barnmötet fokuserade vi på hur Gud ibland kan tyckas långt ifrån oss, ibland så väldigt nära. Med barnen tog vi upp vad som kan vara utmanande när Gud känns långt borta, att Gud faktiskt aldrig är långt borta, fast det kan kännas så, och hur det kan vara när Gud känns nära. När jag planerade undervisningen var det lite motigt, men det kan ju ibland vara så när man är något viktigt på spåret och motståndaren vill att man inte ska inse det Gud vill säga till en.

Hur som helst planerade jag undervisningen och höll den sedan under barnmötet. Det kändes ungefär så där som det brukar: man är nöjd med vissa saker och missnöjd med andra. Efter barnmötet lämnade vi det jag sagt och barnen i Guds händer och kunde i frid gå vidare i förtröstan på att Gud berör och talar till barnen oberoende av hur bra jag lyckas förmedla budskapet. Hos mig själv har undervisningen lämnat kvar och den släpper liksom inte taget. Jag kommer ständigt tillbaka till insikten om hur viktigt det är att vila i Guds hand när livet går upp och ner.

Ibland är livet vackert som en solnedgång, ibland inte. Oberoende av hur vår situation ser ut behöver vi söka Guds närhet för att finna kraft, tröst, frid och glädje.

Ibland är livet vackert som en solnedgång, ibland inte. Oberoende av hur vår situation ser ut behöver vi söka Guds närhet för att finna kraft, tröst, frid och glädje.

Det kommer perioder då Gud känns långt borta och man känner det som att man famlar i blindo eller inte orkar försöka leta sig fram. Man känner inte att Gud är nära, men precis som vi kom fram till med barnen så är Gud ändå nära. Det finns en risk att man under tyngre perioder också börjar ifrågasätta Gud och Hans godhet, ibland till och med Hans existens. Under de tiderna då det går lättare i livet kan Gud däremot kännas nära och man kan känna extra mycket glädje. Ändå finns det risker med topparna på livets berg-och-dalbana, eftersom de kan locka en till att plötsligt glömma bort Gud och tänka att man själv lyckats skapa det goda i ens liv, fastän det är Gud som verkat. Mellan topparna och dalarna finns förstås också den där stora gråa massan av dagar då man varken känner stark lycka eller stark oro, utan man är okej med läget, men längtar kanske efter något mer.

Oberoende av vilket läge man befinner sig i är det livsviktigt att fokusera på Jesus och det Han gjort för oss. Denna insikt är den som talat starkt till mig den senaste tiden. Jesus hjälper oss att hantera livets motgångar och vi ska inte låta oss dras bort från Gud fast Han kan kännas långt borta. Vi får fortsätta be, fortsätta läsa Ordet och fortsätta finna styrka i den kristna gemenskapen, precis som vi också behöver göra när det går bra i livet och Gud känns nära. Då ska vi heller inte försumma att söka Guds ansikte i bön och bibelläsning, för vi behöver hela tiden den födan. Och under de där vanliga dagarna, som vi har så många av, då behöver vi också finna kraft, tröst, frid och glädje i Guds närhet. Han vill ge oss allt vi behöver.

Emma Lönnqvist 19.9.2016

 

Skördetider

Sensommar och höst är skördetider. Trädgårdsbären är plockade, nu återstår äppelskörden. Potatis skall tas upp och bönderna har problem med sädesskörden. Har rikliga regnet förstört allt? Är det ens möjligt att komma ut på de dyblöta åkrarna? Skördetider ger huvudbry ibland.

I Guds rike kommer också en skördedag. Den sista dagen kommer det att sökas efter god frukt 201635hos var och en. Kommer det då att finnas god frukt eller är allt förstört? Såningstiden är vår livstid. Då sådde Gud den goda säden genom dopet, genom alla de tillfällen då vi hörde det goda gudsordet, då vi böjde knä vid nattvardsbordet. Hur har det blivit med sådden? Kan vi se den goda frukten växa fram hos varandra? Hur ser det ut med frukten hos Finlands folk och kristenhet? Ännu är inte skördens dag, men den kommer.

Vilken frukt är det som det söks efter den dagen? Paulus talar om det i Galaterbrevet. Det som söks efter är den helige Andes frukt. Det är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning.  Detta är den helige Andes frukt, inte vår frukt, inte heller att förväxla med allmänmänsklig godhet eller humanism. I fråga om kärlek är det fråga om kärlek till Gud och till vår nästa som innefattar även våra fiender. Glädje är inte denna världens glädje, utan till exempel glädje över våra namn först och främst i skrivna i himlen, det vill säga att vi av nåd får vara Guds barn. Frid är inte heller en inre känsla av välbefinnande utan ett tillstånd, där vi lever i frid med Gud och med vår nästa och oss själva.Frid kan man ha mitt i kampen och striden. Frukten växer fram trots att jordmånen är hård hos oss och dålig, för Paulus säger att vi är kött; i oss själva avogt inställda mot Gud från början och vill gå våra egna vägar. Ändå kan den helige Ande genom Ordets sådd låta växa fram en god frukt i ett människohjärta. Det tycker jag är det största undret på vår jord.

En dag kommer skördens dag. Vi vet inte när. Men låt oss vara sådana att vi ställer oss i nådens sol. Alla växter behöver en lämplig mängd ljus i regn. I församlingens gemenskap, i gudstjänst och bön frodas och växer Andens frukt på för oss dolda vägar.

Jan Nygård 13.9.2016

 

När jag saknar ord

– Det är mörkt, mina krafter och mitt hopp är slut …201634

”Ur djupen ropar jag till dig, Herre. Herre, hör min röst, låt dina öron lyssna till mina rop om nåd.

Jag lyfter mina ögon upp till bergen. Varifrån ska min hjälp komma? Min hjälp kommer från Herren, som har gjort himmel och jord. Han ger den trötte kraft och ökar den maktlöses styrka.”

– Mina tillkortakommanden har blivit övermäktiga för mig och jag ser ingen utväg …

”Gud, var mig nådig enligt din godhet, utplåna mina överträdelser enligt din stora barmhärtighet. Jag känner mina överträdelser och min synd är alltid inför mig. Vänd bort ditt ansikte från mina synder, utplåna alla mina missgärningar. Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och ge mig på nytt en frimodig ande.”

”Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus.”

– Svårigheterna tornar upp sig och jag bävar för dagens duster …

”Bekymra er inte för något, utan låt Gud få veta alla era önskningar genom bön och åkallan med tacksägelse. Då ska Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus. Herren ska strida för er, och ni ska hålla er stilla. Var inte bedrövade, ty glädje i Herren är er starkhet.”

– När min lovsång har tystnat …

”Lova Herren, min själ, och glöm inte alla hans välgärningar, han som förlåter dig alla dina synder och botar alla dina sjukdomar, han som återlöser ditt liv från förgängelsen och kröner dig med nåd och barmhärtighet, han som mättar ditt begär med sitt goda så att du blir ung på nytt som en örn.”

Jesus: ”Den som kommer till mig ska jag aldrig någonsin kasta ut.”

(Ps. 130:1, Jes. 40:29, Ps. 52, Rom. 8:1, Fil. 4:6-7, 2 Mos. 14:14, Neh. 8:10, Ps. 103:2-5 och Joh. 6:37)

Annett Häggblom 9.9.2016

 

Löften

Jag räknade sekunderna tyst för mig själv. ”Nu slog den ner en kilometer från oss!” ropade jag. Än så länge var åskvädret alltså inte exakt ovanför oss där vi gick på toppen av ett fjäll. Jag försökte att inte tänka på det faktum att jag några dagar innan läst i tidningen att åskvädret kan vara farligt när det är en kilometer bort.

Det var första dagen på mitt livs första fjällvandring och åskvädret som vi trodde att hade dragit 201633förbi låg nu nästan rakt över oss. Plötsligt hände det som jag aldrig tidigare upplevt, jag hann inte räkna några sekunder mellan ljuset och dundret. Blixten hade slagit ner precis bredvid oss.

Vi slängde oss ner på marken, trots att det ösregnade och haglade. Vi blev hellre genomblöta än fungerade som åskledare. Jag vet inte om man kan kalla det en nära-döden-upplevelse, men när man ligger där hinner man tänka så mycket och då kändes definitivt som att jag var nära döden. Jag var inte rädd för att dö, men ville inte dö riktigt ännu. Jag tänkte på Martin Luther, och hur han hade lovat att bli munk ifall Gud räddade honom från ett åskväder. Jag lovade inte Gud något sådant, men jag lovade Honom många saker när jag låg där och bad om att få komma levande ner från fjället.

En del av de löften jag gav på fjället var sådana som jag lovat förr, och inte alltid lyckats hålla, men som jag fortsättningsvis försöker leva upp till. En del andra löften jag gav på fjället kommer jag inte ens ihåg längre.

När vi kom fram till en grillkåta (där vi träffade ett par som redan hade eldat värme i kåtan – men det är en annan historia) och fick byta om till torra kläder kände vi oss som nya människor igen. När jag tackade Gud för att vi tagit oss helskinnade ner kände jag mig skamsen över de löften jag gett honom, och över att jag inte skulle klara av att hålla dem.

I stället för att ösa på min skam påminde Han mig om att Han alltid håller sina löften, och medan solen sakta tittade fram bakom molnen lovade jag att försöka hålla mina i alla fall.

”Han som gjort himmel och jord och hav och allt vad som finns i dem, han sviker aldrig sina löften.” Ps 146:6

Hanna Sandberg 28.8.2016

 

En god ledare

  1. En god ledare talar OM JESUS. Det enda nödvändiga budskapet är om Jesus och allt Han gjort och gör.
  2. En god ledare talar SOM JESUS. Jesus såg de nödlidande och hjälpte dem. En kyrka med god te-o-logi ger te och logi.
  3. En god ledare talar MED JESUS. Mycken bön – mycken välsignelse. Bön och fasta hör ihop.

Guds Ord håller att bygga på.
Hört av Torkel Lindahl vid Oas-mötet i Umeå sommaren 2016.

Marianne Sandström 14.8.2016

 

Gröna ängar

När man är kyrkoherde och fader till två småbarn, som jag, och dessutom aktiv i föreningars styrelser som t.ex. Oasrörelsen och Frank Mangs Center, så är vila, stillhet och tystnad ofta en bristvara. Därför är något av det mest njutbara jag vet nuförtiden när min familj åker bort och endast jag och katten blir kvar i hemmets lugna vrå. Det här kanske kan låta tokigt: att jag njuter av att min fru och mina barn åker bort. Det beror inte på att jag har något emot dem, tvärtom! Jag älskar min familj av hela mitt hjärta. Men, när man har ett intensivt och mycket socialt arbete som jag, så är det helt enkelt som balsam för själen att någon gång då och då få uppleva den underbara tystnaden, friden och stillheten som sprider sig i ett hem där inga andra personer än jag finns. Ja, förutom Gud då förstås!

I dag är det söndag, så jag gick i morse i högmässan i Lappfjärd som förrättades av vår kaplan 201624Markus Saarinen. Jag cyklade till mässan och efter att mässan var slut cyklade jag hem i maklig takt. I ett skede av min cykeltur såg jag en så vacker vy – en stor, grön och vildvuxen äng med flera blommor och bakom den vildvuxna ängen fanns ytterligare en äng, men med kortare gräs eftersom det var betesmark för kor. Jag var tvungen att stanna cykeln och bara titta. Jag såg hur korna hade siesta, ja, på modernt språk kan man säga att de ”chillade”. De bara låg där i gräset, och såg så harmoniska ut. De rörde verkligen inte ett dyft på sig! Ingen stress. Totalt ko-lugna. Jag smittades av kossornas frid och en bibeltext kom till mig: ”Han låter mig vila på gröna ängar, Han för mig till vatten där jag finner ro. Han vederkvicker min själ.” (Ps 23:2-3) Efter en stund cyklade jag hem, fylld av en underbar sabbatsfrid. Kossornas lugna vilostund blev en hälsning från den gode Herden till mig.

Bön: Tack, Jesus, att du låter oss vila vid gröna ängar när vi behöver det. Tack för söndagen, gudstjänstdagen. Tack för dagar och stunder då det bara är du och jag, Jesus, ingen annan! Tack för att du i vilan och lugnet kan fylla oss med din Ande, din kraft och frid. Den frid som övergår allt förstånd. I Kristus Jesus. Amen.

Daniel Norrback 23.6.2016

 

Vardagstankar

Veckans tankar rör sig kring arbete, blommor och sjukdom. Nu regnar det ute och blomplantorna jag planterat växer, tror jag. Saskatoon bärbusken blommar som aldrig förr, i fjol fick vi fem bär. Barnet som blivit opererat finns som en bakgrund i allt jag gör och tänker. Tankar och böner finns mera i den bakgrunden än i dagens skeenden. Böner stiger. Bibellöften stiger upp i minnet. Gud kom med helande!

Arbetet fyller i alla luckor däremellan. Människor. Vårfester. Missionärsvälsignelse. Utfärder. Matkassar. Räkningar som väntar. Höstplanering. Mitt i allt detta lyser hoppet. Det finns ingen vardag och inga utmaningar som Herren inte ser.

”Från himlen skådar Herren ner, han ser alla människors barn. Från sin boning blickar han ner på alla som bor på jorden, han som formar alla deras hjärtan, han som känner till alla deras verk. Se, Herrens ögon ser till dem som fruktar honom.” Psaltaren 33.

Det är gott att veta att Herren ser allt och vet allt och har allt under kontroll.

Marianne Sandström 20.6.2016

 

Fälten har vitnat

201622”Lyft blicken och se hur fälten har vitnat till skörd. Redan nu får den som skördar sin lön. Han samlar in frukt till evigt liv, så att den som sår och den som skördar får glädja sig tillsammans.” (Joh. 4:36)

Jag tror att detta är en hälsning till oss i just denna tid. Fälten har vitnat till skörd. Frukten är mogen. Den är inte längre grön, hård och kartig. De andliga axen har uppnått sin fulla storlek och bären har sötnat. De är klara att plockas.

Men jag behöver lyfta blicken, upp från mig själv. Annars ser jag det inte. Mitt emellan mig och himlens Gud finns människorna omkring mig. Det är där min skördeuppgift finns. Och de är det enda jag kan ta med mig, när jag en gång lämnar detta livet.

Gud, ge mig klarsyn att se var jag ska skörda och ge mig verktyg, kraft och inspiration att villigt göra det. Amen.

Krister Lillas 15.6.2016

 

Frid

Jag har under hela våren haft allt för mycket på gång och jag har känt mig väldigt stressad. De få201620 gånger man haft en ledig stund har jag inte klarat av att vila utan hittat något att göra. Jag har helt enkelt inte klarat av lugnet. Till och med när jag kört bil har jag tänkt på alla saker jag kunde göra om jag inte var tvungen att köra bil.

Men mitt i allt mitt kaos har jag känt en slags frid hos Jesus. Han väntar alltid på stunderna tillsammans, trots att man allt för ofta prioriterar bort Honom när man har mycket att göra. Genom Honom har jag faktiskt klarat mig genom våren, men tack Gud för att det snart är sommarlov!

Låt Kristi frid regera i era hjärtan, den frid som ni blev kallade till i en enda kropp, och var tacksamma. (Kol 3:15)

Hanna Sandberg 9.6.2016

 

Skaparens lov

Så har då den ljuvliga våren kommit! Vi är säkert flera som väntat. Visst är det vackert när naturen vaknar till liv igen, hela växtvärlden börjar knoppas och grönska. Vårbäckarna porlar och fåglarna är alldeles yra med sina bobestyr och kvittrar och kvirrar nästan dygnet runt. Solvärmen tinar upp markerna och gör dem redo att ta emot vårsådden. Ljumma, väna vårvindar vederkvicker både kropp och själ. Tänk, vilken värld vår Gud och Skapare gjort för oss att leva i, njuta av, använda och förvalta.

Människor har genom tiderna sett och upplevt den underbara skapelsen och till och med sökt det gudomliga, Gud, i naturen och i himlarymderna, men så hade inte Skaparen tänkt det. Gud skapade så att både det synliga och det osynliga blev till och alla änglar och makter och han såg att det var gott. Därför tillkommer all ära och tillbedjan endast Gud själv. Trots syndafallet uppehåller han allt och kämpar mot ondskans kaoskrafter för att bibehålla skapelsens ordning. I tacksamhet ska vi ta emot allt det som Gud skapat och se det som hans goda gåvor till oss. Ingenting är oheligt eller orent av det som han gjort utan uttrycker hans omsorg om oss. (1 Mos. 1-2, Ps. 104, Matt. 14). Det vi däremot inte skall göra är, att söka hjälp och ledning genom magi och hos kosmiska krafter, inte heller tillbe olika naturelement. Det fördömer Gud kraftigt som avgudadyrkan (Amos 5:25-27).

Guds ord säger oss också att förbannelsen som syndafallet fört med sig och människornas synd bidrar till att “själva skapelsen skall nötas ut som en klädnad”. Tyvärr kan inte världens alla miljörörelser rädda vår jord, men det finns hopp. Naturligtvis skall vi genom vårt förvaltarskp göra allt det vi förmår för att förhindra all förstörelse och kämpa mot densamma och sträva efter det som är gott. Men ändå är det i Jesus Kristus vi ytterst har hoppet om räddning, frälsning för oss människor och denna frälsning gäller också hela skapelsen (Rom 8:19-23). Enligt Uppenbarelseboken kan vi också förvänta oss en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor (Upp. 21:1-5), en ny tidsålder där Guds rike träder fram i all sin glans och Jesus Kristus är konung i makt och härlighet för alltid.

Jag vill också dela en psalmtext med er, nr 449 i psalmboken, skriven av J.O. Wallin.

Var är den Vän som överallt jag söker?
När dagen gryr, min längtan blott sig öker,
när dagen flyr, jag än ej honom finner, fast hjärtat brinner.

Jag ser hans spår varhelst en kraft sig röjer,
en blomma doftar och ett ax sig böjer,
och i den suck jag drar, den luft jag andas, hans kärlek blandas.

Jag hör hans röst där sommarvinden susar,
där lunden sjunger och där floden brusar,
jag hör den ljuvast i mitt hjärta tala och mig hugsvala.

Likväl ett töcken mig från honom stänger:
min bön, men ej min blick till honom tränger.
Tänk om jag en gång honom såg och hörde, han vid mig rörde.

Ack, när så mycket skönt i varje åder
av skapelsen och livet sig förråder,
hur skön då måste själva källan vara, den evigt klara!

Benita Östman 23.5.2016

 

Sedan jag skrev senast har min man dött

Sedan jag skrev senast har min man dött. Den första kvällen, då när han inte längre gick att kommunicera med, att se på eller röra vid utan låg i ett kylrum i sjukhuset och då jag trodde att jag kanske aldrig blir glad mer, då satte jag mig ner i alla fall till min kvällsandakt. Och jag ropade på Jesus i min nöd.  Och visst kom han! I min dagbok från de dagarna har jag inte skrivit mycket, mest bara om den förundran jag kände över friden.

De första kaotiska dagarna var mellansonen hos mig. Vi pratade och grät. Och skrattade 201615däremellan åt tokigheter som han som är borta har sagt eller gjort. Vi hjälptes åt med det praktiska. Också de andra barnen var med i detta. Kom på besök. Bjöd på mat och övernattning. Ringde och whatsappade. Jag förstod och förstår hur rik jag är. Det  var mycket som var bra – som är bra.

Men åh, vad jag känner mig ensam ibland, och så otroligt jag saknar honom. Och ändå är det aldrig nattsvart, så som jag trodde det skulle bli. Jag har oroat mig i många år över att jag kanske blir ensam en dag. Och jag har tänkt på det Paulus skriver, att vi inte behöver sörja så som de som inte har något hopp. Men det har varit bara ord och jag har tänkt att det inte kan trösta nån, för de som är borta är ju borta från livet här, just nu när man längtar efter dem.

Och ändå – förstår jag nu – är det en tröst att han finns nånstans, min älskade. Inte i ett kylrum eller i en kista under jorden. Det är hans kropp som ligger där och den har jag älskat. Men han hade det så svårt och tungt i sin kropp den sista tiden. Jag tänker att han har det bra nu i vad för ”ett tält” han än bor. Och jag tänker att han får vara med Jesusvännen. Och det tröstar faktiskt, på riktigt.

”Hur underlig är du i allt vad du gör, vem kan dina vägar förstå?…”  fick jag som hälsning från en bönevän. Guds ”underlighet” överraskar oss ibland. Jag trodde att du skulle… säger vi. För visst hoppades vi och försökte åtminstone tro att Gud skulle hela honom, honom som vi så gärna fortsatt att leva med. Det var många, många som bad. Och ändå tog du honom till dig. Jag frågar ibland vad du menar när du säger att vi ska få allt vi ber om. Jag känner ingen bitterhet, men nog undran. Vad menar du, Jesus?

Eva Hietanen 22.4.2016

 

Medan du är på väg

I dag finns det många som ställer krav på oss – eller åtminstone kan vi uppleva det så. Vi ska vara effektiva, göra väl ifrån oss, nå våra mål i livet. Samtidigt ska vi leva eftertänksamt och ”carpe diem”, vi ska ta oss tid för långsamhet och vila. Hur går det här ihop?

Är det så, att det handlar om att ha målet klart för sig, för att sedan kunna leva ett liv som varierar i intensitet och tempo; ett liv som ibland tycks rusa fram och ibland nästan stanna av? Och för att inte dras med i någon annans takt eller ut på någon annans väg, tror jag vi dagligen tillsammans med Herren behöver justera både kursen och farten.

När Israels folk färdades genom öknen hade de målet klart för sig, men vilka vägar och i vilken takt de skulle ta sig dit, det visste de inte på förhand. ”På Herrens befallning slog de läger, och på Herrens befallning bröt de upp.” (4 Mos 9:23) Så vill jag försöka leva.

Fastän vi har målet för våra ögon, tror jag det är viktigt att lyfta blicken och se omkring oss just där vi befinner oss i dag. Det finns så mycket att tacka Herren för, de människor han låter mig få ha runt omkring mig, hur han i sin trofasthet fört mig ända hit och bevarat mig, och hur han vill låta mig vara till välsignelse just i dag.

Kanske vi till och med får drista oss till att leva som en boktitel uttrycker det: ”Njut av livet där du är medan du är på väg dit du ska”!

Annett Häggblom 8.4.2016

 

Främlingar mitt ibland oss

Att jobba tillsammans med invandrarkvinnor är stort. De kan vara vackra, sköra, trötta, beslöjade, ha en stor ryggsäck, ha vandrat mycket kring vår jord. Om främlingen mitt ibland oss ska detta handla. Tehuset i Jakobstad har funnits sedan oktober 2015 och väcker tankar. Min bön har varit, vad vill Gud? Vad tänker Han om detta arbete bland invandrarkvinnor? Han svarade med orden ”studera ordet främling i Ordet”.

Redan i begynnelsen finns främlingen med. Rekommendationen att lämna den yttersta kanten på åkrarna 201610oplockade finns med i Mosebok. Det skulle finnas mat att plockas av de faderlösa, änkorna och främlingarna. Finns det idag kvar något av den yttersta kanten på våra ”åkrar”?

Intressant blir det också när Herren listar vart vårt tionde ska ges, till leviten, (församlingsarbete), främlingen, den faderlösa och änkan. De flesta av våra invandrarkvinnor är både faderlösa och änkor. När man frågar efter pappa eller man drar de hastigt med handen över halsen. Orden har tystnat.

Mycket allvarlig blir tonen då man läser 5 Mos. 27:20, ”Förbannad är den som förvanskar rätten för främlingen, den faderlöse och änkan. Och allt folket skall säga: Amen.”  Må vårt land skonas!

I våra egna släkter, om man tänker lite vidare, har vi säkert familjemedlemmar från andra länder.”En främling skall du inte förakta, du har ju själv varit det”, undervisare Mose vidare. Jesus säger att vad vi har gjort mot en av dessa minsta det har ni gjort mot mig, för jag var främling och ni tog emot mig.

Egentligen är vi alla främlingar. ”Kom därför ihåg hur det var tidigare: ni var födda som hedningar – ni var utan hopp och utan Gud i världen. Men nu, genom Kristus Jesus, har ni som tidigare var långt borta kommit nära genom Kristi blod. Han är vår frid, han som har gjort de två till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen. I sin kropp har han satt lagen ur kraft med dess bud och stadgar, för att i sig själv göra de båda till en enda ny människa och så skapa frid.  Så skulle han försona de båda med Gud i en enda kropp genom korset, där han dödade fiendskapen. Han har kommit och förkunnat frid för er som var långt borta och frid för dem som var nära.  Genom honom har vi båda i en och samme Ande tillträde till Fadern. Därför är ni inte längre gäster och främlingar, utan medborgare med de heliga och medlemmar i Guds familj. Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv.  I honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren, och i honom blir också ni sammanbyggda till en boning åt Gud genom Anden.” 
Så skriver Paulus i Efesierbrevet. Tillsammans med våra invandrare ska vi bygga upp den kristna gemenskapen.

Vem äger då Finland? Vem har rätt att bestämma här? ”Jorden är Herrens med allt vad den rymmer, världen med dem som bor i den”, skriver David. Låt oss söka visheten hos honom, Herren. Så det så, om främlingskapet.

Marianne Sandström 30.3.2016

P.S. Du som är kvinna och vill dela gemenskapen med invandrarkvinnor är välkommen till Tehuset på måndagar kl. 17-19 i FC. Män kan styra stegen till Station 1, torsdagar kl. 18-20.

 

 

Allt jag är och har

När jag hade gått ut gymnasiet jobbade jag ett år för att fundera över vad jag ville studera. Jag insåg jag ville bli klasslärare och när jag äntligen bestämt mig började jag oroa mig över om jag skulle komma in på utbildningen eller inte. På en kvällsandakt under en kurs påminde Jesus mig om att lämna allt till honom genom en av Bengt Johanssons sånger.

Jesus, allt till Jesus.
Allt jag är och har och längtar att få bli.
Allt jag har, av drömmar, allt jag vill.
Jag överlämnar nu och lägger i din hand.

Nu har jag påbörjat min utbildning till lärare och kommit ungefär halvvägs, och istället börja oroa mig för om jag kommer att få jobb när jag är färdig. Men för några veckor sedan blev jag än en gång påmind om sången. Allt jag är, har och längtar att få bli får jag överlämna till Jesus.

Hanna Sandberg 1.3.2016

 

Lidande

“Hur skall man kunna sörja,
när livet är så skönt,
när solen är så ljuvlig
och gräset är så grönt?
Nej, sparom på vårt kvidande,
tills verkligt livets lidande
och sorg vi en gång rönt.”

Så här skrev en svensk lantbrukare och författare, Carl Larsson i By (1877-1948), för hundra år sedan. Här nämns lidande i versen, som en realitet vi sannolikt får räkna med i våra liv, mera eller mindre. Eftersom jag har skadat mitt ben och på det sättet utstått ett visst lidande den senaste månaden, så dök den här versen upp i minnet en dag. Mitt “lidande” har dels bestått av ihållande värk, mest det förstås, men också av att jag inte förmått uträtta vanliga vardagliga saker som måste göras. Men det här går över småningom, det vet jag ju.

Däremot är lidandet i vidare bemärkelse, som bekant, en av de större livsfrågorna som många har brottats med genom hela mänsklighetens historia. I Bibeln har vi Jobs bok som speciellt behandlar frågan. Lidandet kan vara personligt eller kollektivt eller bådadera. Någon har också sagt att lidande inte kan mätas.

Ja, det finns verkligt lidande i vår värld i dag, mycket, oändligt, fruktansvärt lidande. Och det har det funnits ända sedan den dagen när Paradiset stängdes för upprorets och olydnadens skull.

Det finns framgång och motgång. Det finns glädje och det finns sorg. Men vad skulle kunna vara motsatsen till lidande? Kunde det vara lycka, salighet eller kanske både och, lycksalighet?!

Just nu, när vi är inne i fastetiden, vandrar mina tankar in på hur hela världens och alla tiders lidande kulminerar och koncentrerar sig till en plats och en person under en vecka för 2000 år sedan. Staden Jerusalem och Jesus Kristus, Guds rena offerlamm, Frälsaren. Straffet för all synd, all skam och all brist bar han på korset och ända till graven. Men Jesus gick från lidande till seger i och med att Gud uppväckte honom från de döda. Vi får be om att den Helige Ande leder oss och ger ljus över dessa djupa, underbara hemligheter, som gäller både ”lidandets påsk” och “uppståndelsens påsk”. När vi vandrar med Jesus som hans efterföljare, är han också med oss i vårt lidande och kan föra oss fram till seger och till att få del i hans uppståndelse och det eviga livet. Må Jesus få lön för sin möda och uppbära en frukt som består av många frälsta.

Psalmfreak, som jag är vill jag dela en psalm med er, psalm 66 i den finlandssvenska psalmboken. Jag hoppas den kan hjälpa dig i din “fastetidsmeditation”. Var välsignad!

Benita Östman 25.2.2016

 

  1. Jesus, du mitt liv, min hälsa,
    Jesus, du för mig är död.
    För att mig från mörkret frälsa
    gick du ut i natt och nöd.
    Intet kan mig nu fördärva.
    Liv och glädje får jag ärva.
    Pris och ära tillhör dig.
    Jesus, du som dog för mig!
  2. Du min Jesus, måste höra,
    smädelser och hot och hån.
    Band och bojor fick du bära,
    du som är Guds egen Son,
    för att mig från banden lossa,
    ondskans tunga kedjor krossa.
    Pris och ära tillhör dig,
    Jesus, du som dog för mig!
  3. Du fick lida kval och pina
    och med törnekrona gå.
    För att läka såren mina
    fick du böjd och blodig stå.
    Du fick bära korsets plåga.
    Jag fick liv och hopp som gåva.
    Pris och ära tillhör dig,
    Jesus, du som dog för mig! 
  4. Nu dig tackar allt mitt hjärta,
    Jesus, för din bittra nöd,
    för din ångest, för din smärta,
    för ditt kors och för din död.
    Tack för allt det bittra, svåra
    som du led för synder våra.
    Pris och ära tillhör dig,
    Jesus, du som dog för mig!

Ernst Cristoph Homburg 1653
Ericus Laurentii Norenius 1675
Bearb.

 

Som när jag var liten och pappa hade blivit arg på mig.

Den här berättelsen (denna gång ur Save me from myself av Brian Welch) har jag läst i många, många böcker, i lite olika varianter.

201605”Jag berättade för pappa hur hans vrede hade påverkat mig som barn, och att det sedan hade fortsatt att påverka mig hela mitt liv. Jag satt mittemot honom och förklarade att så fort någon höjde rösten mot mig kände jag mig ungefär som när jag var liten pojke och han hade blivit arg på mig. Jag berättade också att jag som barn hade känt det som om det var något fel på mig eftersom han blev så arg. Jag sa att jag hade känt det som om jag inte var en tillräckligt bra son åt honom. Jag bara sa som det var.

Min pappa bad om förlåtelse för allt han hade gjort då och sa att han älskade mig väldigt mycket. Han förklarade att han hade haft problem i sitt eget liv som han inte kunde hantera, eftersom hans pappa hade agerat likadant mot honom när han var barn. Vreden var en släktförbannelse som hade gått vidare från generation till generation i vår familj. Genom att vi hade tagit emot Kristus i familjen … hade förbannelsen brutits.” (Welch, Brian: Save me from myself, s. 195, utgiven på Bornelings förlag 2009).

Det är inte lätt att konfrontera sina föräldrar eller andra som sårat en djupt. Och det är långtifrån alltid så att den man konfronterar ber om förlåtelse. Ändå har jag läst så många berättelser om då detta har löst en människa i djup nöd, att jag vill ge det vidare som en uppmaning. Ibland är människan som gjort en illa borta. Det finns ändå en väg till frihet. Att berätta för någon annan som lyssnar och att tala med Gud om det och be om kraft att förlåta och att sedan bestämma sig för att förlåta, är vägen mot frihet. Jag har upplevt det själv.

Eva Hietanen 08.02.2016

 

Aldrig rädd

I vintras skaffade jag mig ett par långfärdsskridskor, men eftersom is- och snöläget då inte var optimalt blev de inte använda mer än ett par gånger. I vinter har det varit helt annat. Början av januari var tillräckligt kall för att isen skulle lägga sig över Larsmosjön och när dessutom snön lyste med sin frånvaro var förhållandena de bästa tänkbara. Under en veckas tid var jag ute varenda dag på kortare och längre turer.

Fascinationen för is har följt mig ända sedan jag var liten och jag njuter så oerhört mycket av att röra mig på 201604isens vidder – till fots, på skidor eller med skenor under fötterna. Men fascinationen måste gå hand i hand med en sund respekt för isen som element. Annars riskerar jag att försätta mig i farliga situationer. Och respekten behöver ackompanjeras av kunskap om hur min utrustning och mina färdvägar behöver se ut. Jag behöver inte vara rädd, men jag bör ha respekt och inse min litenhet i sammanhanget.

Det slog mig att sund gudsfruktan ser ut på ett lite liknande sätt. Det handlar inte om rädsla – den som vill leva i en äkta relation med Gud behöver aldrig vara rädd – men insikten om min litenhet och Guds väldighet och allmakt måste synas i min attityd till Honom.

När Gud gav Israels barn budorden och folket nåddes av dunder, basunljud, eldslågor och rök blev de förskräckta, men Mose förklarade: ”Var inte rädda, ty Gud har kommit för att sätta er på prov och för att ni skall frukta honom, så att ni inte syndar.” (2 Mos. 20:20) Var inte rädda men frukta Gud, med andra ord.

I våra dagar har ordet fruktan fått en förändrad betydelse, som innehåller mer av skräck och okontrollerad rädsla. Är det då så konstigt att människor, då vi talar om gudsfruktan, får en väldigt skev bild av Gud? Man uppfattar Honom inte bara som dömande, utan också som irrationell, godtycklig och sadistisk, och då är det bäst att hålla sig undan, i den mån man över huvudtaget bryr sig om att tro att Han finns.

Men sådan är inte den Gud jag tror på. Förvisso kan Han – med den Allsmäktiges rätt – vara fruktansvärd i sitt agerande, men Guds straffdomar är aldrig irrationella eller godtyckliga och riktar sig aldrig mot dem som ärligt söker Hans närvaro och gemenskap. ”Ty så älskade Gud världen att Han utgav sin enda Son…” visar vilken attityd Han i första hand har gentemot sin skapelse. Och den gudom som ger sig själv som offer för en hel mänsklighet, den vill jag visa respekt, vördnad och lydnad. Men jag behöver aldrig vara rädd. Aldrig.

Krister 3.2.2016

 

Han leder mig på rätta vägar

Under de senaste åren har jag gått igenom väldigt många förändringar i mitt liv. Det har varit främst positiva och roliga förändringar, men de flesta av förändringarna har inneburit att jag känt mig nervös och spänd inför det som skulle komma att förändras, medan allt i princip alltid gått väldigt bra när förändringen väl ägt rum och det nya blir vardag. Förändringarna har handlat om nya vänner, nya fritidsaktiviteter, nya uppgifter i Guds rike, nytt jobb och så vidare.

201603

Under snart fem år har min vardag väldigt långt sett ut så här. Jag har bävat för att den vardagen snart ska förändras, men har nyligen insett att jag trots allt ser fram emot förändringen och litar på Guds goda vilja och hans visa ledning!

Kanske är jag inne i en period av livet då många saker förändras. Eller så kommer mitt liv att alltid vara växlande och ofta bestå av förändringar. Det beror på vilken väg Gud vill leda mig. Det här är något jag på senare tid tänkt en del på. Det kan hända att mitt liv inte kommer att se så där typiskt finlandssvenskt eller österbottniskt ut med alla klassiska komponenter som ofta utgör en österbottnings liv. Och det är heller inte nödvändigt att eftersträva att ens liv ska följa samma spår som andras. För Gud är mycket större än så. Han har tankar så höga att vi inte kan förstå dem och Hans planer är de allra bästa för oss. Guds plan är den bästa även om planen för mitt liv inte ser exakt likadan ut som Guds plan för min kompis liv. Och kanske just därför är Guds plan den bästa: Han vet att vi är olika, Han känner vilka gåvor vi har och Han formar oss så att vi ska kunna hjälpa och komplettera varandra.

Jag har nyligen fått ett jobb. Jag studerar ännu, men har tid med lite arbete vid sidan om. Och plötsligt känner jag sådan meningsfullhet i att syssla med det jag gör i mitt jobb! Jag har insett att jag kanske börjar känna mig klar med att studera och att jag faktiskt vill gå vidare från det skede med studier som jag befinner mig i nu. Ett jobb känns verkligen som en härlig nästa utmaning. Innan mitt jobb började efter nyår kände jag främst oro för framtiden och vad den bär med sig, men tack vare att jag fått uppleva mitt jobb så meningsfullt, känner jag nu lite mer nyfikenhet och framför allt trygghet, när jag vet att Gud har allt i sin hand och leder mig på rätta vägar. Och så underbart att saker och ting kan bli så mycket bättre än vad man själv ens kunnat föreställa sig! Bara Gud kan leda en så rätt.

Emma Lönnqvist 26.1.2016

 

 

 

 

Gåvor, julklappar, presenter, Gåvan

Det är härligt att se barnens ögon, när de med spänning öppnar paket. Ibland visar de uppriktig glädje och ibland är de besvikna. Jag är både mormor och
farmor och skulle gärna se mina barnbarn glädjas över en fiffig present. För mig är det roligt att försöka tänka ut små presenter. Men det är så svårtatt hitta den rätta presenten. Tråkigt är det om gåvorna står oöppnade ihyllan hos mottagaren, i tron att det är en konfektask som man kan öppna senare.

Gud sände oss Presenten nr 1. Hur månne det känns för Honom, när paketet står oöppnat i hyllan? Han tänkte ut det bästa han visste. Han förpackade gåvan i en jungfru. Gåvan växte till i ålder och vishet. Gåvans innehåll blev tillgängligt för omgivningen och tack vare noggrann dokumentering är Gåvans innehåll tillgängligt ännu idag. Gåvan som innehåller livets ljus, världens bröd, räddning och ett framtidshopp. Detta är bara något ur Gåvans innehållsförteckning.

Vi kan öppna den gåvan genom Zacharias Topelius sång från 1887:201551

Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt i signad juletid.
Giv mig Guds ära, änglavakt och över jorden frid.
Giv mig en fest som gläder mest den konung jag har bett till gäst.
Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt, giv mig en änglavakt.

Giv mig ett hem på fosterjord, en gran med barn i ring,
en kväll i ljus med Herrens ord och mörker däromkring.
Giv mig ett bo med samvetsro, med glad förtröstan, hopp och tro.
Giv mig ett hem på fosterjord och ljus av Herrens ord.

Till hög, till låg, till rik, till arm, kom, helga julefrid.
Kom barnaglad, kom hjärtevarm i världens vintertid.
Du ende som ej skiftar om, min Herre och min konung, kom.
Till hög, till låg, till rik, till arm, kom glad och hjärtevarm.

Marianne Sandström 21.12.2015

 

Samstämmighet

Ibland stöter jag på samband mellan GT och NT som jag inte har förväntat mig eller sett tidigare, trots att jag läst bibelställena åtskilliga gånger. Här är ett sånt.

201550”Prästen Sadok, profeten Natan och Benaja, Jojadas son, gick dit ner tillsammans med kereteerna och peleteerna och satte Salomo på kung Davids mulåsna och förde honom till Gihon. Prästen Sadok tog oljehornet ur tältet och smorde Salomo. Därefter blåste de i hornet och allt folket ropade: ”Levekonung Salomo!” Sedan följde allt folket med honom upp, medan de blåste påflöjter och visade sin glädje med så stort jubel att marken kunde ha rämnat av deras rop.” (1 Kon. 1:38-40)

Visst påminner detta om något? En åsna, en blivande kung som hyllas offentligt för första gången, en stor och högljudd folkskara …

När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Oljeberget, sände Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: ”Gå till byn som ligger framför er. Där skall ni genast finna en åsna som står bunden med ett föl bredvid sig. Lös dem och led dem till mig. Och om någon säger något till er, skall ni svara: Herren behöver dem. Han kommer då omedelbart att skicka i väg dem.” … Lärjungarna gav sig i väg och gjorde som Jesus hade befallt dem. De förde åsnan och fölet till honom och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Folkskaran som var mycket stor bredde ut sina mantlar på vägen. Andra skar kvistar från träden och strödde på vägen. Och folket, både de som gick före honom och de som följde efter, ropade: ”Hosianna, Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!” (Matt. 21:1-9)

Den häftigaste likheten tycker jag nästan att benämningen ”Davids Son” är. Jesus var härkommen av Davids släkt både juridiskt (via Josef) och biologiskt (via Maria) – alltså bildligt talat Davids son, medan Salomo i ordets bokstavligaste bemärkelse var Davids son. Kan en föregångare bli tydligare än så här?

Krister Lillas 14.12.2015

 

Nya tankar

 Tänk om man kunde byta ut sina tankar så där som med Sök- och Ersätt-funktionerna på ett skrivprogram.

Sök: Jag orkar inte.
Ersätt med: Allt förmår jag i Honom som ger mig kraft.201547

Sök: Åh, nej inte han igen. Han är så jobbig!
Ersätt med: Herren välsigne dig och bevare dig!

Sök: Jag borde be mer.
Ersätt med: Herre, lär mig be.

En önskad tilläggsfunktion skulle också vara:

Sök : attityd otro.
Funnen: Herre – suck – lär mig – suck, suck – be – stor suck. Betyder: jag tror inte du kan, Gud.
Ersätt med : attityd förtröstan, alltså en ”barn inför kära pappa-attityd”.
Herre – förväntan – lär mig – mera förväntan – be – stor förväntan. Betyder: jag vet att du kan, Gud.
Eller: Hej pappa! – jag vet att du blir glad när jag kommer rusande till dig – Lär mig be! – för det är du bra på och jag vill göra som du – Och kan vi börja nu!!! – jag bara måste få lära mig!

”Kristna – av alla folk – skall tänka positivt.”, skriver Leanne Payne i boken Restoring the Christian Soul, (s. 58f). ”Vi är de enda som har orsak att aldrig misströsta. Tron och hoppet är våra och de lyser som fyrbåkar i de mörkaste omständigheter. När våra negativa tankar om oss själva beror på obekänd skuld, ska vi genast bekänna synden och be om rening. Så, när vi hör vad Gud säger till oss som rentvådda själar, ska vi förvissa oss om att vi inte fortsätter att förakta oss själva för gamla misslyckanden.” (min översättning)

Det ger en del mer arbete än att bara trycka på några knappar. Men det skulle väl vara fantastiskt att märka att de där suckarna, jag orkar inte, å, nej inte han igen, jag borde ju … är borta och har ersatts av det älskade barnets förtröstan: Kan vi börja nu?

Nån som vill satsa en timme på det? Eller en hel dag? Eller en vecka? Ett år?

Sök: Jag kommer inte att klara det.
Ersätt med: I din hand Herre, överlämnar jag min ande.

Eva Hietanen 27.11.2015

 

 

Den vackra höstdagen

201545Hösten har varit lite sen i år. Länge var träden gröna och det tog ett bra tag innan det började kännas så där höstkallt i luften. I oktober besökte jag mina föräldrar och när jag svängt in på den bekanta gränden och stigit ur bilen kastade jag en blick mot himlen och den lilla skog och asfaltplan där jag lekt så många gånger.

Bilden till den här texten, det vill säga bilden av det jag såg, ger inte en rättvis beskrivning av hur vackert det var. Solen strålade, himlen var blå och löven hade precis börjat gulna på björkarna. Dessutom blåste det och den där härliga, lätta höstkölden fanns där i luften, utan att jag för den sakens skull frös. Det var bara … höst. En vacker höstdag. Ovanpå allt det yttre vackra fanns också det inre vackra i minnena som platsen väckte. Alla vänner jag lekt med, alla roliga lekar vi hittat på och alla känslor som väcktes vid tanken på hur det var att vara barn.

Jag kunde inte annat än le, för det kändes så fint att se den bild som jag också fotograferade. För någon ser det hela kanske inte så speciellt ut. De två soptunnorna fångar kanske blicken och man lägger märke till hur suddig bilden egentligen är. Men för mig kändes det så väldigt vackert, och jag suckade en tackbön till Gud. Tack att jag får se så fina saker. Tack att Du ger mig och oss så mycket vackert här på jorden, både det vi ser i skapelsen och det vi kan känna och minnas.

Hur mångfaldiga är inte dina verk, Herre! Med vishet har du gjort dem alla, jorden är full av vad du har skapat. (Ps. 104: 24)

Emma Lönnqvist 18.11.2015

 

Regeringskris?

När detta skrivs har Finlands regering kris på gång. Ska regeringen avgå eller inte? En regering kan välja att avgå om man inte kommer överens inom de olika partierna i regeringen. En ny regering bildas med en förhoppning om att samarbetet ska fungera till folkets bästa.

I Guds rike har det  alltid varit mer eller mindre kris. Statsministern, dvs kungars kung och alla herrars Herre, Jesus Kristus, har många partier att kämpa med i sin regering. Med partier menar jag här olika samfund och olika kristendomstolkningar, som alla vill ha sitt program igenom.  Han ifrågasätts också av folket, och många anser, speciellt i västvärlden, att han bör avgå. Han är för gammaldags och för konservativ. En del har sen länge nonchalerat honom som Herre, som den som har den högsta regeringsmakten.

Ändå fortsätter han som Herre, år efter år. Han har ett oändligt tålamod med sina undersåtar. Han vägrar att ge upp. Han sitter på tronen, på Faderns högra sida. Det verkar som om makten och kraften här på jorden och i hans församling sen lång tid har glidit från honom.

Men är det så? Nej, på ett osynligt plan har han fullständigt allt i sin hand. När vi läser Uppenbarelsebokens skildringar av den sista tiden på jorden ser vi han som styr, vår Herre, inte alls har mist kontrollen. Trots opposition både från den Onde, från oss människor, från oss  kristna, så leder han sitt verk vidare. Målmedvetet, tills han nått sitt mål. Paulus skriver: ”Ty han måste regera tills han har lagt alla fiender under sina fötter”. 1 Kor 15:25

Därför att han är ödmjuk, tålmodig och god orkar han fortsätta regera. En dag så kommer alla att inse att han i sanning är en god Herre:  ”Därför har Gud upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän på skall böja sig, i himlen och på jorden och under jorden,  och alla tungor bekänna, Gud Fadern till ära, att Jesus Kristus är Herren.” Fil 2:9-11

Jan Nygård 9.11.2015

 

Stanna upp inför Guds godhet

Vi vet alla att Gud är god; vi har lärt oss det redan i söndagsskolan och vi sjunger sånger om det och läser om det i Bibeln. Men förstår vi det verkligen? Vad innebär det i våra liv? Kan vi låta det sjunka in i våra hjärtan, så att det får genomsyra vårt liv med tacksamhet?

201541“Finns det bland er någon far som skulle ge sin son en orm när han ber om en fisk, eller en skorpion när han ber om ett ägg? Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer ska då inte er Far i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom!” (Lukas 11: 11-13)

Och det är inte enbart den helige Ande – eller andra andliga gåvor – som vi får av honom. Vi har alla mött människor som varit Guds gåvor åt oss i olika situationer, vi har sett praktiska saker “bara ordna sig” på gudomliga sätt, vi har fått ta emot den gåva som en ny dag innebär, vi har sett Gud svara på våra böner med svar som i slutändan har överträffat allt vi kunnat tänka ut själva. Och visst, den största gåvan av alla är det liv vi får av nåd, den nåd som innebär att vi får det vi inte har förtjänat (Guds godhet) och att vi inte får det vi förtjänat (dom och död på grund av synden).

Min utmaning till dig och mig i dag blir alltså:

Smaka och se att Herren är god! (Psaltaren 34:8)

Shalom från Jerusalem

Annett Häggblom 14.10.2015

 

Det kortaste avståndet

201539I somras föddes en baby i vår familj. Han är nu två och en halv månad gammal och ler glatt mot en när man lutar sig över honom där han ligger på sin filt. Ibland när han är riktigt lycklig utstöter han olika lyckoljud som man som pappa naturligtvis älskar att lyssna till. Andra gånger visar han sitt missnöje med sina ljud. Det är inte svårt alls att höra skillnaden.

Jag förstår inte exakt vad han säger. Men jag vet hur han har det, vad han vill och behöver. Jag föreställer mig att det är likadant med Gud. Inte är det så viktigt med mina formuleringar eller hur jag vänder orden. Gud älskar att jag vänder mig till honom i bön eller lovsång, och han vet precis vad jag vill och behöver.

Gud har inte gjort det svårt för oss att nå honom. Vi själva krånglar däremot till det helt i onödan. Men Gud är aldrig längre än en tanke bort. Kortare så kan avståndet faktiskt inte bli.

Ove Lillas 29.9.2015

 

Träff med ”den himmelske mannen”

201538Jag hade förmånen att lyssna till den kinesiske broder Yuns berättelser härom dagen i Jakobstad. Han livsberättelse är verkligen fascinerande. Boken om honom heter ”Den himmelske mannen” och är skriven av broder Yun och Paul Hattaway.

Yun satt ca 10 år i fängelse i Kina för att han trodde på Jesus och inte kunde låta bli att berätta om honom. Han kunde med sina bokstavligen brutna ben gå genom flera fängelsedörrar, som mirakulöst öppnades för honom. Han fastade utan mat och dryck i 70 dagar, för att sedan få vara med om en stor väckelse i fängelset. Strax då han fick tag i en Bibel lärde han sig alla evangelierna och Apostlagärningarna utantill på mycket kort tid. Han fick nog säkert en övernaturlig gåva, då det blev möjligt att lära sig så fort utantill.

Dessutom fick han fick vara med och ena de underjordiska församlingarna i Kina. Han berättade att han sett Gud hela många människor, bland annat hans egen far, från cancer. Väckelserörelsen ”Tillbaka till Jerusalem” har han också varit med och inspirerat.

Tolken broder Rehn i Jakobstad som varit missionär i Kina i 30 år var också en intressant bekantskap. Han träffade broder Yun första gången i en grotta i Kina, där de hade en bibelskola.

Det är som om min tro har vuxit då jag fått både höra om dessa Guds nutida kämpar och just läsa boken om broder Yun. Under samlingen kändes himlen så nära att till och med gamla hederliga psalmer fick liv. Jag rekommenderar varmt den här boken.

Marianne Sandström 21.9.2015

 

Ute och seglar utan flytväst

201537Inför Kyrkhelgen satte jag mig ner för att förbereda min undervisning för barnen. Temat för undervisningen skulle vara ”Ute på stormigt hav”, och det var meningen att jag skulle prata om Jona. ”Att prata om Jona är ju lätt! Jag har hört om honom så många gånger i söndagsskolan, så hans berättelse kan jag nog utantill. Jona är olydig och rymmer, så Gud blir arg och låter en stor fisk äta upp honom”, tänkte jag.

Men när jag började läsa i Bibeln insåg jag att Gud lät det storma och att fisken kom till Jonas räddning, när han blev kastad i havet. Jona satt inne i fiskens mage och prisade Gud istället för att sura!

När jag skulle förbereda min undervisning hade jag alltså nästan tänkt lita bara på min egen förmåga, när jag borde ha frågat Gud först. I BarnOas videoblogg har vi en gång pratat om att Gud är lite som en flytväst. Vi människor tror att vi klarar oss utan flytväst. Vi kan ju faktiskt simma! Men man vet aldrig när man faller i sjön, och då är det viktigt att vi från början tagit på oss vår flytväst.

Titta på videobloggen om flytvästen: https://www.youtube.com/watch?v=NBBAldrt5E8

Hanna Sandberg 14.9.2015

 

Allt är väl med min själ

I ett lovsångsteam som jag är med i har vi nyligen lagt till sången ”It is well with my soul” på repertoaren. Originalet är en psalm från 1873, men vi använder Matt Redmans bearbetade version. Titeln känns på ett sätt lite kaxig – allt är väl med min själ – så jag började gräva i bakgrunden till originaltexten. Vad kan få en författare att uttrycka en sådan tvärsäkerhet i en fråga av yttersta evighetsvärde? Det jag hittade gjorde mig stum.

Psalmen skrevs av advokat Horatio G. Spafford från Chicago, vars framgångsrika karriär under 1860-talet började kantas av tragedier. Först dör Staffords fyraårige son i scharlakansfeber. Sedan totalförstörs en stor fastighet som Stafford äger i den stora branden 1871 och alla hans livsbesparingar går upp i rök.

När predikanten D. L. Moody ett par år senare planerar en evangelisationskampanj i Storbritannien vill Stafford med sin familj – hustru och fyra döttrar – följa med. Man reser till New York för att ta ett franskt fartyg till Europa, men i sista minuten kallas Spafford tillbaka till Chicago för ett viktigt affärsmöte.

Han låter hustrun Anna och döttrarna resa i förväg, för att själv följa efter så snart som möjligt, men det franska fartyget kolliderar med ett brittiskt skepp och går under tillsammans med 226 passagerare. Anna är den enda i familjen som räddas.

Spafford bordar nästa skepp till Europa, för att kunna återförenas med sin hustru. Under resan över Atlanten pekar kaptenen ut olycksplatsen, där det franska fartyget förliste, varvid Spafford går ner i sin hytt och skriver fyra verser psalmtext. (En senare dotter lägger till två.)

Allt är väl med min själ. Ja, när det mesta annat tagits ifrån en – då är det väl det som är kvar. Och det räcker långt. Evighetslångt.

Krister Lillas 24.8.2015

When peace, like a river, attendeth my way
When sorrows like sea billows roll
Whatever my lot, Thou hast taught me to say
It is well, it is well with my soul

It is well with my soul
It is well, it is well with my soul

Though Satan should buffet, though trials should come
Let this blest assurance control
That Christ hath regarded my helpless estate
And hath shed His own blood for my soul

My sin—oh, the bliss of this glorious thought
My sin, not in part but the whole
Is nailed to the cross, and I bear it no more
Praise the Lord, praise the Lord, O my soul

For me, be it Christ, be it Christ hence to live
If Jordan above me shall roll
No pang shall be mine, for in death as in life
Thou wilt whisper Thy peace to my soul

But, Lord, ’tis for Thee, for Thy coming we wait
The sky, not the grave, is our goal
Oh, trump of the angel! Oh, voice of the Lord!
Blessed hope, blessed rest of my soul

And Lord, haste the day when the faith shall be sight
The clouds be rolled back as a scroll
The trump shall resound, and the Lord shall descend
Even so, it is well with my soul

 

 

Att synka med tonåringar

Jag har sedan ganska lång tid tillbaka insett att jag trivs med att vara engagerad i kristen verksamhet för barn. I 201532högstadiet blev jag söndagsskollärare och fram till i dag har jag fått vara med och ordna både mindre och större läger, möten och tillställningar för barn.

I sommar har jag jobbat som sommararbetare för föreningen SLEF, vilket innebär att jag jobbat som lägerledare. Jag har haft samma jobb under två tidigare somrar och trivts ypperligt. I min ansökan till jobbet i sommar fick jag för mig att önska lägerdygn under en skriftskola. Det kändes intressant och lockande när jag skrev min ansökan.

Efter att jag fått bekräftat att jag fick jobbet och blev tilldelad lägerdygn, såg jag att jag fått skriftskolan. Plötsligt kändes det inte så intressant och lockande längre. Vänta ett tag, jag gillar ju att jobba med barn, inte med tonåringar, kom jag ihåg. Och jag började näst intill våndas inför mötet med konfirmanderna och de tio dagar vi skulle spendera tillsammans. Det skulle aldrig bli till något. Jag skulle inte kunna vara mig själv. Skriftskolan skulle aldrig bli det fina, betydelsefulla skedet av livet för de stackars konfirmanderna som skulle tvingas tillbringa skriftskolan med MIG.

Det var bara en liten, jättestor grej jag glömde. Gud ville också vara med på skriftskolan. Och Gud, han synkar verkligen med tonåringar. Och när jag är en gren i vinträdet Kristus, då synkar jag faktiskt bättre med tonåringar. Sist och slutligen kändes det faktiskt som att jag synkade ganska bra med de fantastiska konfirmanderna som jag och de andra ledarna fick lära känna. Det blev två helt fantastiska veckor som jag aldrig kommer att glömma, aldrig skulle vilja byta bort och alltid kommer att vara tacksam för.

Emma Lönnqvist 14.8.2015

 

Sommarläsning

Jag håller nu på och läser om Bonhoeffer, den tyske prästen som avrättades på order av Hitler under andra världskrigets slut. En biografi har utkommit om hans liv med namnet ”Bonhoeffer – präst, martyr, spion” av Eric Metaxas. Boken rekommenderas som sommarläsning! Fortsatte att läsa en bok som han själv författade: ”Liv i gemenskap”. Den rekommenderas också varmt. Bonhoeffers förkunnelse och teologi är utmanande. Det är ingen lätt kristendom han lyfter fram. Men den är rätt som det verkar!

Några citat av honom som handlar om den kristna gemenskapen i församlingen. Bonhoeffer kallar detta för broderskap. Han har två teser som han driver: kristet broderskap är inget ideal, utan en gudomlig verklighet. Den andra: kristet broderskap är en andlig verklighet, inte en psykisk. Med dessa två teser som jag tycker passar bra på det vi bekänner om församlingen: Jag tror på en helig, allmännelig kyrka, de heligas gemenskap. De heligas gemenskap är en trossak, den existerar, precis som vi tror på syndernas förlåtelse. Vi upplever inte alltid på den själsliga planet att vi är förlåtna, men vi är det i Jesus Kristus. På samma sätt finns en andlig gemenskap, som finns fast den inte upplevs.

I vår upplevelsefixerade tid är detta viktigt att ta till sig. Bonhoeffer själv byggde under 1930-talets slut i Nazityskland en underjordisk gemenskap av bröder som nazisterna inte kände till. Dessa slutsatser innebär att våra egna visioner om gemenskap skall läggas åt sidan, enligt Bonhoeffer. ”Allt mänskligt önsketänkande, som förts in i en kristen gemenskap, hindrar gemenskapen att bli äkta och måste rensas ut, om det äkta skall leva. Den som älskar sin egen dröm (om vad kristen gemenskap bör vara) högre än denna gemenskap själv, kommer att bidra till upplösningen, hur hederliga och allvarliga hans personliga avsikter än må vara.” Bonhoeffers ord passar in i vår tid också här, tycker jag.

Det var lite smakprov på Bonhoeffers tankar. När 1900-talets stora andliga ledare lyfts fram, tror jag Bonhoeffer är en av dem. Trots att han led martyrdöden vid 39-års ålder, så är det intressant att ta del av hans mogna och djupa tankar.

Jan Nygård 3.8.2015

 

Aldrig glömd

Både på hemmaplan och när jag besöker andra orter tar jag gärna en promenad på begravningsplatsen, inte sällan med kameran i handen. Där finns många vackra mini-miljöer med estetiskt tilltalande detaljer. Och så fascineras jag av de livsöden jag kan läsa ut av inskriptionerna på gravstenarna – och av de korta texter som kittlar fantasin; hurdant liv levde månne den här personen som fått en sådan grav?

Fast mest rörs jag av en stilla, fridfull gudsnärvaro fylld av förtröstan och framtidshopp. Gravgården är för mig något av en synlig förgård till en port till himlen.

Under vår husbilssemester på de åländska öarna såg jag en talande ”bild” på en begravningsplats vid en av de medeltida kyrkor vi besökte. Min uppmärksamhet fångades av en av de riktigt gamla gravvårdarna. Där stod den med den mörka, täta granhäcken bakom och ett tätt buskage framför. Den som levt, dött och begravts var det inte längre någon som kom ihåg, hon eller han var bortglömd av alla. En vemodig syn.

Men så påminde Herren mig om att han inte glömmer någon! Han minns varje människas varje stund. Ja, varje skapad varelses livscykel ligger i hans hand och vid hans hjärta. Så blev det mörka, bortglömda hörnet på begravningsplatsen för mig en påminnelse om Guds gränslösa, trofasta omsorg om oss var och en. Om att han ser oss och bryr sig om oss varje dag och stund, också i dag.

Stiger jag upp till himlen201529
är du där,
bäddar jag åt mig i dödsriket
är du där.
Tar jag morgonrodnadens vingar,
gör jag mig en boning
ytterst i havet,
ska också där din hand leda mig
och din högra hand hålla mig.
Säger jag:
”Låt mörker täcka mig
och ljuset bli natt omkring mig”,
så är inte mörkret mörkt för dig.
Natten lyser som dagen,
mörkret är som ljuset.

Psaltaren 139:8-12

Jesus: ”Låt inte era hjärtan oroas.” Joh. 14:1

Annett Häggblom 29.7.2015

 

Se, jag gör allting nytt

Det ser ut som sommar, men var är värmen? Det händer liksom ingenting på den fronten. Det grönskar, ja. Blommor slår ut, ja. Allt växer, ja. Men det känns liksom inte rätt.

Jag går på gudstjänster och möten. Jag sjunger lovsånger. Jag har andakt med ungarna mina. Men det 201528känns liksom ingenstans. Och visst vet jag att det inte handlar om känslor, visst vet jag att det handlar om det som Gud gjort och om det Han lovat. Men det skulle vara skönt att känna någonting någon gång. Att se någonting hända också nu. Inte bara ”då”. Då när allt var nytt. Då när … Då. Men nu då?

Och jag vågar nästan inte be Honom om det, men jag gör det ändå. ”Visa mej, Herre, vad det handlar om!” Och han svarar:

”Se, jag gör allting nytt.”

Jag. Jag gör allting nytt. Det är Han som ska göra det. Och som gör det. Allting. Nytt. Han. Och det får jag lita på. Kanske även sommarvärmen snart kommer …

Annika Collander 19.7.2015

 

Livets växlingar

Har ni tänkt på att hela vårt liv består av en massa olika växlingar och skiften? Växling mellan dag och natt till exempel. Gud har lagt ner en regelbundenhet och en rytm i sin skapelse: ”Du gjorde månen till att bestämma tider, solen vet stunden då den skall gå ner. Du sänder mörker och det blir natt, då kommer alla skogens djur i rörelse. De unga lejonen ryter efter rov och begär sin föda av Gud. Solen går upp, då drar de sig tillbaka och lägger sig ner i sina hålor. Människan går ut till sin gärning och arbetar till dess att kvällen kommer.” (Ps. 104:19-23)

Så länge denna tidsålder består, kommer dessa olika växlingar att bestå: dag och natt, sommar och vinter, tid för vila och tid för arbete. Också människans egen livscykel genomgår olika skiften: från barndom till ungdom, från ungdom till medelålder, från medelålder till ålderdom och slutligen ett avsked från denna värld.

Som präst tycker jag att mitt arbete kan vara väldigt omväxlande: emellanåt kommer otroligt intensiva 201524perioder, då jag har fullt med arbete och saker inskrivna i kalendern från morgon till kväll. Andra gånger kan det komma väldigt lugna perioder i prästlivet. Som till exempel denna arbetsvecka: det enda jag hade inskrivet i min kalender var en morgonbön med medarbetarna kl. 8:45 på onsdagen! På torsdag och fredag inget särskilt inprickat och på lö-sö ledig helg. Nog för att så pass lugna arbetsveckor är ganska ovanliga, men ändå kan jag konstatera: livet som präst består av växlingar mellan intensiva och lugnare perioder.

I mitt tycke gör växlingarna i tillvaron att vårt liv blir mycket rikt och förnöjsamt. Variation förnöjer! Tänk om livet skulle vara helt statiskt och oföränderligt! Då tror jag vi skulle få långtråkigt. Men, kommer vi inte att få långtråkigt i himlen då? Nej, det tror jag inte. Bland annat på grund av att tid inte existerar i himlen, och jag tror att det är svårt att få långtråkigt i en tillvaro som är tidlös.

Livet är omväxlande, men vi får också tacka Gud för att det finns någonting som INTE ändras, någonting som skall bestå i all evighet och som vi får bygga vårt liv på: Guds nåd. ”Tacka Herren, ty Han är god, ty hans nåd varar i evighet”(Ps. 107:1). Amen. ”

Daniel Norrback 22.6.2015

 

De där små sakerna

201523Det var en bagatell – verkligen – ingenting att vara upprörd över i flera dagar. Ändå var hon det. Det irriterade henne så. Hon fick på nytt och på nytt gå till Gud och säga: Jag förlåter min vän för detta. Så här ungefär berättar den stora evangelisten Corrie ten Boom i sin bok ”Herrens luffare”. Om hur hon blev sårad av en vän och hur hon fick kämpa för att kunna förlåta, verkligen förlåta.

Hur märkligt är inte det här kristenlivet. Att förlåta i stället för att platta till. Att förlåta i stället för att prata illa om. Att förlåta i stället för att gå och vara bitter. Att bara släppa taget om hämnden och hatet. Så gott för oss och så svårt. Vi har väl alla gjort det nån gång och vet hur man kan få slåss mot det inom en som bara vill hata.

Men om vi ändå går till Gud med det och ber honom hjälpa oss. Och så bara gör vi det: förlåter. Det blir först som ett tomrum inom en – en ingentingkänsla. Som om jag plötsligt inte mera skulle vara jag, med alla mina erfarenheter, min kunskap, min plats i världen – utan som ett oskrivet blad, en nolla.

Och ändå: att släppa taget om sin ”rätt” att ge igen är visserligen som att dö, och det är just vad Jesus säger att vi ska göra. För att sedan uppstå till nytt liv.

Eva Hietanen 9.6.2015

 

Måspredikan

201522Dessa måsar låg pladask på stenen i flera timmar i dag. De svängde lite på huvudet då jag kom närmare. Hur är det möjligt att de bara var där tillsammans? De fick besök av två gräsänder en liten stund där på stenen. Sedan fortsatte de att bara ligga där och titta ut över havet. Fåglar brukar ju flyga runt mest hela tiden eller så står de på sina ben.

Bilden av måsarna talade till mig om det naturliga i att ta det lugnt.  Behöver fåglarna ta det lugnt så behöver jag också ta det lugnt ibland.

Så hade väl Herren tänkt det från början. Människan skulle arbeta och sedan vila. Vila är hälsosamt. Jag var ensam på stugan i dag och jag fick njuta av stillheten. Sakta gled en svan förbi. Så gör den väl mest hela tiden, den har inte bråttom. Det är naturligt för svanar att glida fram. Ibland tvättade den sig lite och ibland stack den ner huvudet i vattnet.

Så vill jag också leva mitt liv. Lugnt glidande fram och begrundande av havet!​

Marianne Sandström 3.6.2015

 

Om att gå ut

Gå ut och gör alla folk till lärjungar. Det var så han sa, vår Mästare. Gå ut. Inte vänta på att alla folk kommer till kyrkan. Inte vänta på att de tar kontakt. Gå. Sätt den ena foten framför den andra. Gå.

Usch, vad jag tycker att denna uppmaning är jobbig. Att gå ut. Inte att göra lärjungar. Det gillar jag, om det sker på min hemmaplan och på mina villkor. Men detta att gå ut. Bland vanligt folk. På deras planhalva. Usch.

När ungdomskören var på väg till Sverige skulle det varje gång – varje gång – sjungas i cafeterian på båten. Och informeras om det i högtalarna. Och jag kände mig lika obekväm varje gång. Varje gång.

Och när folk sedan pratar om att gå ut på stan och be för dem som man möter … Jag får gåshud och börjar leta orsaker att stanna hemma.

201520Å andra sidan förstår jag att det finns människor som Gud på ett speciellt sätt utrustat för just detta. Människor som har lätt att få kontakt med andra och som kan uttrycka sig ledigt med precis de rätta orden. Jag avundas dem.

Men så tänker jag – måste mitt ”gå ut” se ut exakt så där? Kan det vara så att jag får gå ut på mitt sätt i mina sammanhang med mina gåvor – bland kollegorna vid kaffebordet, bland grannarna uppe vid postlådan, bland vännerna på Facebook?

Kan det vara så att mitt sätt att uttrycka min tro inte alltid behöver ske i ord, utan lika gärna kan ske i mina handlingar, i mina val, i hur jag bemöter mina medmänniskor, i hur jag väljer att reagera på saker som händer i mitt liv? Kan jag ”gå ut” med mitt liv och tro att även det räknas?

Fast det är klart – de första lärjungarna gick verkligen ut och de öppnade munnen och vittnade. Jag har mycket att lära.

Krister Lillas 24.5.2015

 

Visdom

”Om någon av er brister i visdom skall han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan förebråelser, och han skall få den.” Jak 1:6201518

Bristande visdom är ju något som vi helst inte vill göra oss skyldiga till. Men det är nog mer eller mindre ett normaltillstånd för oss. Gud har visserligen utrustat oss med ett ”sunt förnuft” som vi naturligtvis ska använda, men ibland försummar vi – just på grund av att vi tar för givet att vårt sunda förnuft ska leda oss rätt – att vända oss till Gud och be om vishet.

Bibelversen visar på Guds stora generositet. Han behåller inte sin visdom för sig själv. Nej, han delar frikostigt ut den. Men vår uppgift är att be om den.

Jag hamnar då och då i situationer där jag inte vet hur jag ska handla. Då är det naturligt för mig att vända mig till Gud och be om den vägledning jag så tydligt känner att jag behöver. Jag är tacksam över löftet som bibelordet ger mig. ”… och han skall få den” står det.

Jag behöver dock öva på att be om den dagligen och inte bara anta att min egen vishet är så stor att det bara i undantagsfall behövs ett litet tillskott från Guds outtömliga vishetsförråd.

Gud ge mig varje dag av din visdom. Amen.

Ove Lillas 14.5.2015

 

Syndernas förlåtelse

Där syndernas förlåtelse är, där är liv och salighet. Så säger visst Luther. Ibland tycker många i dag att förlåtelsen ju blott är en del av hela frälsningspaketet. Det finns en hel del till, som helande och befrielse. Varför talar man inte mera om det också? Det gör man nog i dag. Kanske mer än tidigare, men förlåtelsen talas det kanske inte så mycket om mera, speciellt inte det som föregår förlåtelsen, nämligen bekännelsen av synd.

Förlåtelsen lyfts fram överallt i Bibeln.  I nattvardsorden säger Jesus om kalken: detta är det nya förbundet i mitt blod, som utgjuts till syndernas förlåtelse. Och i Agnus Dei, lovsången som föregår nattvarden, lovsjunger vi Guds Lamm, som tar bort världens synder, inspirerade av Johannes Döparens ord. Förlåtelsen verkar vara den sammanfattande benämningen på frälsningen, och den viktigaste delen. I GT föreskrivs ett dagligt offer för att man skulle få förlåtelse. Jesus bar fram sig själv som ett fullkomligt offer för alla tider. Genom detta är förlåtelsen en gåva som räcks oss människor.

Ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag gåvan syndernas förlåtelse. Jag behöver daglig förlåtelse. Jag syndar dagligen i tankar, ord och gärningar. Men jag får också dagligen tacka Gud genom Jesus för en fullkomlig förlåtelse. Jag är inte förtjänt av det, jag får som gåva, av nåd. Tänk att detta är sant!

Jan Nygård 15.4.2015

 

Tacka Herren!

201513På Facebook cirkulerar en bibelutmaning. Det gäller att dela ett bibelord om dagen i en veckas tid, och att föra utmaningen vidare. Då  jag blev utmanad kom tanken till mig att dela ett bibelord som upprepas ganska många gånger, och att dela det på ett eller annat sätt varje dag den veckan. Versen är denna:

”Tacka Herren, ty han är god, ty hans nåd varar i evighet”

Versen finns på ett flertal ställen i Bibeln, och då tror jag att det är en ganska viktig vers. Vi behöver träna på att tacka.

Ibland har jag funderat på det som står i 1 Tess. 5:18, att vi ska tacka Gud i alla livets förhållanden (”i allt” enligt Folkbibeln). Vi  möter ju omständigheter i livet som vi verkligen inte känner oss tacksamma för. Hur kan man tacka då?

Jag tror att en del av svaret kan finnas just i versen jag delade. Vi får tacka Herren för att han är god, och för att hans nåd varar i evighet. Och det är sant alldeles oberoende av våra omständigheter.

Annika Collander 27.3.2015

 

Första eller andra platsen

Sätter mig ner med morgonkaffet och Bibeln. Kommer att tänka på banken som jag ska besöka. ”För att fundera på dina konton”, ungefär så sa hon som ringde och bokade in mig. Jag ångrar att jag låtit detta, som jag inte ens riktigt vet vad handlar om, komma in och förstöra en ledig förmiddag.

Innan jag läser dagens text i Guds ord, tar jag fram min plånbok och kollar att jag har koll på mina kort. Samtidigt får jag syn på gårdagens butikskvitto. Vad var det jag köpte och vad kostade det egentligen? Hur kunde det bli så dyrt? Och vad är Choklad LF som kostar 4,49? Vad har jag köpt egentligen? Inte köpte jag ju godis, eller kex …?

Jag vet att tiden vid köksbordet rinner iväg och jag sliter mig från plånboken. Börjar läsa dagens text som är 201511från Romarbrevet 3. Förstår inte vad där står. Försöker igen, har svårt att koncentrera mig. Allt möjligt annat kommer i tankarna, gårdagens händelser, vad jag läst och pratat om. Försöker igen med Romarbrevet. Har aldrig förstått just nånting av detta brev, tänker jag irriterat. Vill inte ge mig ännu heller – Gud hjälp mig, jag behöver ditt levande ord. Varför förstår jag inte vad här står? Tala till mig, Herre!

Sitter en liten stund och väntar. Gud visar på hur jag prioriterar. Bankkorten först och Jesus sen. Jag får bekänna. Och genast flödar Guds glädje och frid genom mig.

Bo Giertz skriver om detta ställe, Rom 3, bl.a.: ”Gud befinns rättfärdig och rättvis, just när jag står där som syndare … Min synd gör att Gud desto klarare framstår i sitt majestät.” Javisst. Så är det.

Morgonens ”kamp” hjälper mig än en gång att förstå: synden skiljer mig från Gud, bekännelsen för mig åter in i hans underbara ljus. Halleluja!

Eva Hietanen 20.3.2015

 

Kolla backspegeln ibland

Visst behöver vi ha blicken framåt, inte bara då vi kör utan också i livet. Vid körande behöver vi veta vad som finns lite längre fram så att vi är på rätt väg.

Livets väg. Hur kan jag veta om jag är på rätt väg? Lärjungarna hade inte facit på hand då de vandrade med Jesus. Vi har. Vi vet hur det gick med Jesus. Vi vet också vad Hans död och uppståndelse hade för efterverkningar på världen, ja till och med på oss som följer Hans röst och vill vandra med Honom som vår Herde och ledsagare.

Men lärjungarna visste inte. Läste just om hur det gick till när Jesus kom in i Jerusalem ridande på en åsna. Folket reagerade, säkert under Andens ledning, då de tog palmblad och ropade: ”Hosianna! Välsignad vare Han som kommer i Herrens namn, Han som är Israels konung”. De kan ju inte ha vetat hur det skulle gå? Eller kanske de kunde skrifterna och visste facit. Den tanken känns stor. Lärjungarna förstod inte detta från början, står det. Men när Jesus hade blivit förhärligad, kom de ihåg att just detta var skrivet om honom och att man hade gjort så med honom.

Backspegeln talade om för lärjungarna att Skriften var sann. Hur är det med mitt livs kyrkohistoria? Talar min backspegel om Herrens välgärningar mot mig? I dag i Dagens lösen stod det om David när han satte sig ner inför Herrens ansikte och sade: ”Vem är då jag, Herre, HERRE, och vad är mitt hus, eftersom du har fört mig ända hit?” David fick verkligen uppleva en stor förändring i sitt liv, från bondpojke till statsminister och kung.

Är det dags för mig att komma inför Herren och se vad som har hänt i livet? Finns det något att tacka för? I min backspegel ser jag berg och dalar, jag ser dagar av glädje och dagar av sorg. Men framför allt ser jag dagar av mättnad och varma hus. Jag ser en familj som betytt mycket. Jag ser inget krig. Jag ser också i mina gamla Biblar hur Guds Ord blivit till liv. Understreckningar och anteckningar som berättar om nära stunder med levande Gud.

Vad finns i din backspegel?

Marianne Sandström 12.3.2015

 

I dag tänker jag vara ärlig

Jag önskar att någon varit ärlig med mig när jag var yngre. Jag önskar att någon berättat detta för mig.

Jag är snart 22 år gammal, har flyttat hemifrån för länge sedan och studerar på universitet. Trots att jag själv skulle kalla mig för en ung vuxen har jag inte tillräckligt mycket koncentration för att lyssna på en hel föreläsning. Efter ungefär en halvtimme svävar mina tankar iväg till helt andra saker.

Samma sak händer när jag ber tillsammans med andra. När jag var yngre kände jag 201509mig som en dålig kristen, eftersom jag bad om det jag hade på hjärtat och sedan försvann iväg i mina egna tankar. Alla andra satt ju och bad hur länge som helst!

Detta betyder inte att jag är en dålig kristen. Det betyder bara att jag är en person som har svårt att koncentrera mig ibland, och som tycker om att hålla mig kortfattad när jag ber.

Jag trivs bäst när jag får be korta böner under hela dagen, istället för en timme i sträck. Jag trivs bäst när jag får prisa Gud genom att leka, stoja och dansa. Allt detta trots att jag är vuxen. Vi är ju trots allt alla Guds barn.

”Och när ni ber skall ni inte rabbla långa böner som hedningarna. De menar att de skall bli bönhörda för sina många ords skull.” Matt 6:7

Hanna Sandberg 6.3.2015

 

När ni samlas …

Oftast när jag är på väg till en gudstjänst, högmässa, lovsångskväll, oasweekend eller vad det nu kan vara har jag vissa förväntningar. Dessa kommer att prägla min upplevelse av det som händer där. Tänk vilken skillnad det är på följande två inställningar:

a) Jag undrar vad jag får ut av mötet i kväll. Vad kommer undervisningen och lovsången att ge mig? Hur kommer Gud att beröra mig?
b) Jag undrar hur Gud vill använda mig i kväll. Vad kommer jag att få dela åt någon? Vem kommer jag att få betjäna?

Jag är rädd för att jag alltför ofta kommer till församlingen med attityden i a), där orden ”jag”, ”vill ha” och 201508”få” är de primära. Ändå är det attityden i b) som mest borde prägla mig som kristen. Jag är satt att tjäna – både Gud och människor. Att Gud sedan väljer att välsigna mitt tjänande på olika sätt är mera en följd, inte en förutsättning.

”När ni samlas har var och en något att ge: en psalm, ett ord till undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal och en uttydning.” (1 Kor. 14:26)

Paulus är orubblig. Var och en. Alla som har den Helige Ande har något att ge, tycks han mena. Inte bara när jag känner för det, när jag är på humör, när jag förberett mig, när jag orkar eller när solen skiner. När ni samlas. Alltid.

Måtte denna attityd mer och mer få prägla våra sammanhang, för vår kallelse handlar så mycket mera om att tjäna än om att betjänas.

Krister Lillas 26.2.2015

 

Herren styr våra steg

Förra vintern någon gång började jag och min man Ron inse att vår lägenhet i centrum av 201507Vasa var för liten. En (förhållandevis stor) etta räckte helt enkelt inte till. Den här insikten ledde till att vi började spana efter lägenheter som skulle bli lediga under sommaren och som vi kunde flytta in i. Vintern gick och våren gick och först i slutet på maj kunde vi börja söka efter lägenheter på allvar, eftersom utflyttningen ur lägenheter var stor just vid den tidpunkten på året.

Vi tittade på minst tio, om inte femton, olika lägenheter. De låg alla inom fem kilometers radie från Vasa centrum och var väldigt olika varandra. Plötsligt hittade vi en lägenhet som hade perfekt läge: närhet till skola, kompisar och centrum. Men för att vi (eller främst jag) skulle vilja bo där skulle renoveringar krävas. Detta faktum fick oss att dröja lite med att fatta beslut kring huruvida vi skulle ta lägenheten eller inte.

Så vi lät en helg gå och lägenhetsägaren lät oss fundera. Under helgen blev flera av våra kusiner konfirmerade. Vi tog del av ett konfirmationskalas hos Rons kusin, som bor en bit utanför Vasa i en by i Korsholm. Vi fick veta att kusinens farfar ägde en lägenhet ett stenkast bort och vi kom överens om att komma och titta på lägenheten dagen efter.

Vi hade gjort upp en checklista som vi fyllde i för varje lägenhet vi tittade på. På listan fanns bland annat maxhyra, skicket på badrum och kök och parkeringsmöjligheter. Vi trodde inte våra ögon när vi fick se lägenheten, dess lilla gård och tillhörande garage och bilplatser. Vi trodde inte heller våra öron när vi hörde hyran per månad. Hyran låg nästan 200 euro under den hyran vi satt som maxhyra. Det var fantastiskt helt enkelt. Enda nackdelen var att lägenheten ligger 12 kilometer utanför centrum och är eluppvärmd.

Så vi måste fundera lite igen.

Till slut fattade vi ett beslut och detta beslut ledde till att vi nu bor på landet, i en söt, liten by, nära min mans faster med familj och samtidigt nära vårt gudbarn. Vi får bo större, mysigare och vi känner oss mer hemma på markplan i ett radhus än på andra våningen i ett våningshus.

Vi hade tänkt bo centralt. Vår plan var ganska klar, men Gud visade oss att Han är den som leder. Vi trodde aldrig vi skulle få chansen att bo på landet under min studietid, men det får vi. ”Människans hjärta tänker ut sin väg, men HERREN är den som styr hennes steg” (Ords. 16: 9) är ord som passar in på det vi fick vara med om i somras.

Emma Lönnqvist 14.2.2015

 

Vem helar de sjuka?

När Jesus sände ut sina tolv apostlar och sjuttio andra lärjungar (Luk. 9:2; 10:9) gav han dem uppdraget att bota sjuka.Vid samma tillfälle fanns också uppdraget  att driva ut de onda andarna. Så vem botar de sjuka, lärjungarna eller Gud? I denna betraktelse ska vi stanna vid sjukdomen, i en senare betraktelse skall vi tala om de onda andarna.

När vi blir sjuka och söker läkarhjälp hoppas vi att läkaren skall kunna bota oss. Vem botar oss om vi blir friska? Läkaren eller Gud? Svaret på denna fråga är förstås Gud. Läkaren är Guds redskap, även i det fall han själv inte skulle ha en personlig gudstro. Läkarvetenskapen samarbetar med de helande krafter som finns nedlagda i människans kropp. Om Gud i sin i fördoldhet har bestämt att den sjuka människans tid på jorden är ute kan ingen läkarhjälp bota den sjuke.

När Jesu lärjungar i dag försöker be till Gud om helande för de kroppsligt sjuka, är vi lika beroende av Guds helande kraft. Helandet kommer från Gud. Detta innebär vi som kristna inte har något mandat att bota sjuka alltid och överallt i oss själva. Vi har ett uppdrag till att visa omsorg om de sjuka både genom förbön och genom att se till de får läkarhjälp. Men helandet kommer från Gud om och när och hur han vill. Som kristna är vi helt beroende av Gud när vi ber. Ger han inte sin helande kraft, så kan inte våra fastor, ivriga böner, höga bönerop eller något annat ändra på detta. Gud går inte att manipulera.

Jesus säger: Tecken skall följa dem som tror  detta: I mitt namn skall de driva ut onda andar,… de skall lägga händer på de sjuka, och de skall bli friska. (Mark. 16:17-19) Ibland följer sådana tecken de troende. Så har det varit i 2000 år. Helande av de sjuka har följt i spåren av de kristnas vandring. Böner har betts för de sjuka, sjukhus har byggts. De kristna har både genom praktisk hjälp och genom förbön visat att Gud har omsorg om de sjuka. Och i sin godhet har Gud allt som oftast bekräftat evangeliets sanning genom att tecken och under skett. Sjuka har blivit helade. Detta får vi tacka Gud för.

Men även i de fall då helande inte har ägt rum, och de är ofta långt flere än de fall då helande skett, har Gud varit där. Evangeliets sanning och kraft är lika sann vid en dödsbädd. Det går att leva och dö och komma till himlen när man tror på Jesus, även fast cancern eller någon annan sjukdom övervinner ens kropp.

Jan Nygård 6.2.2015

 

Rastplatsens teologi

201504Är det kanske någon annan än jag som ibland baxnar av allt som livet för med sig? Som kippar efter andan när fartvinden blir för våldsam och famlar efter något att ta tag i när den steniga vägen får fötterna att snubbla?

Det är nästan så jag hör ditt svar: Ja, visst har också jag varit där.

Kanske jag såg dig i ögonvrån medan jag envist försökte fokusera blicken framåt, för jag ville ju klara mig själv. Och då finns det inte mycket tid och krafter över för andra.

Men var det så här det var tänkt? Eller skulle jag ha vänt vinden ryggen och satt mig ner vid vägen? Kanske du kunde ha satt dig bredvid och vi skulle ha pustat ut tillsammans och funderat vilken väg vi ska ta för att komma dit vi är på väg? Sedan kunde vi ha påmint varandra om Honom som vandrar med, som bär och som leder, innan vi stödda på varandra skulle ha rest oss upp och gått vidare, tillsammans.

Ska vi komma överens om att göra det så nästa gång?

Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag ska ge er vila!
– Jesus –

Annett Häggblom 30.1.2015

 

Svaghet och kraft

Vad har jag att komma med? I församlingen, i den kristna gemenskapen, i mötet med mina medmänniskor? Inför Gud själv?

201503Jag brukar föra anteckningar i marginalen av min bibel. Några långa utläggningar ryms inte, men ofta tillräckligt mycket för att de ska kunna kasta ljus över de intilliggande verserna. Härom dagen läste jag i Efesierbrevets första kapitel: ”Jag ber att era hjärtans ögon ska få ljus så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till, hur rikt och härligt hans arv är bland de heliga och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft har varit verksam.” Intill de här verserna hade jag antecknat (förmodligen i samband med någon predikan): ”Kraften är Guds bidrag. Mitt eget bidrag är svaghet.”

Bibeln talar på flera ställen i Nya testamentet om kraft i förhållande till svaghet. Till exempel i 1 Kor 15:43: ”Det som blir sått i ringhet uppstår i härlighet. Det som blir sått i svaghet uppstår i kraft.” Eller i 2 Kor 12:9: ”… men han svarade mig: ’Min nåd är nog för dig, för min kraft fullkomnas i svaghet.’  Därför vill jag hellre berömma mig av min svaghet, för att Kristi kraft ska vila över mig.”

Det är uppmuntrande att påminna sig om att man inte behöver uppbåda någon kraft för att leva det kristna livet och tjäna Gud på ett sunt sätt. Kraften är hans bidrag. Svagheten är mitt.

Så är också vi svaga i honom, men vi ska leva med honom genom Guds kraft som ni ska få känna.” 1 Kor 13:4

Ove Lillas 24.1.2015

 

De första tio gångerna

Vi talade i församlingen om det här med att läsa Bibeln, om utmaningar och om hur man ska få bibelläsningen att fungera. Någon tipsade om att läsa Bibeln i mobilen och andra pratade om hur viktigt det är att man läser varje dag.201401

Många olika tips fick vi, men det som talade starkast till mig var det som en av de äldre farbröderna i församlingen sa: ”Jag tycker att man kan börja med att läsa igenom Bibeln tio gånger eller så, så att man lite lär sig hitta i den.”

Själv kom jag ihåg den farbror som när jag var tonåring frågade mig om jag hade läst igenom hela Bibeln. Det hade jag inte då, men han utmanade mig och då förstod jag att det kunde vara viktigt. ”Har man läst hela Bibeln, så kan Anden plocka fram det man behöver” sa han. Jag tror ju nog att den helige Ande är större än så, och att han kan tala trots att man inte läst hela Bibeln, men det finns ändå en poäng i det hela. Vårt sinne behöver Guds ord.

Det är viktigt att vi faktiskt läser Ordet, matar oss med det och tar det på allvar. Vi måste låta Herren forma våra liv genom sitt Ord.

Annika Collander 14.1.2015

 

Kontroll

Jag gillar att ha kontroll över saker och ting. Jag gillar att veta vad som kommer att hända vid vilken tidpunkt och på vilket sätt. På lång sikt tycker jag att det känns ganska okej att inte känna till allt, till exempel vad man gör om fem år eller var man bygger sitt hus (om man ens bygger något hus), men det som ska ske nästa vecka eller om någon månad vill jag helst veta de flesta detaljerna kring.

Det här ställer ibland till problem för mig och min förmåga att lita på Gud, eftersom livet, vilket ni nog alla vet, 201452sällan berättar på förhand hur det ser ut nästa vecka eller om två månader. Man kan tro att man vet och har koll, och redan det får mig att känna att jag har kontroll, men ibland kommer sådana stunder då man inte ens kan fejka för sig själv att man har kontroll och vet vad som kommer att ske. Och det är då man (jag) kan bli stressad.

Min man är desto skickligare på att lämna saker och ting i Guds händer, vilket är en fördel ur mitt perspektiv. För egentligen är det ju det jag innerst inne vill, men i mig själv förmår jag inte inse det. Genom sitt Ord och genom att placera en livskamrat, som är bättre på att komma ihåg det, vid min sida påminner Gud mig dock om att Hans vägar och planer är både de bästa och de viktigaste.

Så nu när en del saker i mitt liv är smått okontrollerbara får jag öva mig på att luta mig mot Gud och inse det sanna och positiva i följande ord: ”Människans hjärta tänker ut sin väg, men HERREN är den som styr hennes steg.” (Ords. 16: 9)

Emma Lönnqvist 30.12.2014

 

Tillsammans – vi behöver varandra

”Kristna är vi tillsammans” har jag läst någonstans. Jag roade mig med att googla ordet ”tillsammans” i Folkbibeln. I NT fanns ordet 140 gånger, i Apostlagärningarna 35 gånger. Jag kollade också breven, men det är kanske inte av intresse.

Det är jätteviktigt att inte isolera sig och vara ensam med sina tankar och sin tro. Den lilla gruppen kan betyda oerhört mycket. Där får jag uppmuntran, tröst, ny kraft och mera kunskap. I vårt samhälle är ensamheten ett stort problem. Vi som kristna har den stora förmånen att mötas i större och mindre sammanhang.

Apg. 1:14 ”Alla dessa höll endräktigt ut tillsammans i bön.”
Apg. 2:19 ”Alla troende var tillsammans och hade allting gemensamt.”
Apg. 4:13 ”Men så kände de igen dem och kom ihåg att de varit tillsammans med Jesus.”
Apg. 15:35 ”De undervisade och predikade Herrens ord tillsammans med många andra.”
Ef. 2:19 och 3:19 ”Tillsammans med de heliga förstå och lära känna …”
Rom. 1:12 ”Tillsammans få tröst
Rom. 15:35 ”Haft glädjen att vara tillsammans med er …”
Rom. 15:32 ”För att vila ut tillsammans med er …”

Tillsammans på riktigt, inte en facebookvänskap, utan face to face. Jag vill uppmuntra dig att söka gemenskap. Om du inte har en liten grupp, starta en! Det finns kanske någon annan i din närhet som också längtar efter gemenskap, framför allt bönegemenskap.

Maj-Britt Sandvik 21.12.2014

 

Att öva sig att tro.

– Vad har tron betytt för dig.?

Det är ämnet jag fick för ett föredrag. Jag funderar och ser bilder ur mitt liv.

Det var en kväll för många, många år sen. Barnen var små då och den kvällen var det en ishockeymatch de ville se på TV. Deras pappa skulle också se. Men han var trött och irriterad efter en jobbig arbetsdag. Hur ängslig kan man inte vara som mamma? Jag hade velat linda in de små i bomull, men det får man ju inte. Så jag bad. Nere i köket satt jag och ropade till Herren och han hörde mig. Uppifrån TV-rummet hördes snart glada pojk- och papparöster.

201450

Det är i ett nötskal vad tron betytt för mig. Hjälp i nöden. Ett meningsfullt liv. Frid.

Alltid går det ju inte så snabbt – det är sant. Alltid blir det inte heller så bra som man vill. Jag har lärt mig att försöka på nytt. Agnes Sanford är en författare som lärt mig att man kan öva sig i att tro och förtrösta.

Ordet öva betyder att upprepa en handling (att lära sig gå, t.ex.) som man inte kan göra så bra som man vill, tills man kan göra den så bra som man vill. Det betyder att där finns rum för många misslyckade försök tills man lärt sig att t.ex be om hjälp i en situation och att fortsätta att be om hjälp – utan oro. Som barnet stiger upp och försöker på nytt och på nytt och på nytt. Tills det lär sig gå.

Ofta är vi rädda för att be för andra – för tänkt om Gud inte svarar. Det är en rädsla som hör ihop med prestation. Inte med förtröstan. Om vi kunde berätta för den vi ber för att vi övar oss ännu.

– Gud vill nog hjälpa dig att bli fri från din ångest, och jag tror att han kanske vill använda mig till din hjälp, men jag är inte så bra på det här ännu. Kanske vi kan börja att tillsammans tala med Gud om det först, kunde vi säga. Så dämpas våra prestationskrav och vi får tillsammans gå inför den Gud som vill lära oss att lita på att han är med oss, att han kan hjälpa och att han är god.

Eva Hietanen 14.12.2014

 

Bön för ett land

Veckans tanke är allvarlig. I 4 Moseboken står det att genom blod ohelgas landet. Kan ett land bli ohelgat då oskyldigt blod blivit utgjutet? Hur mycket lider våra trakter av det som hänt tidigare?

Man kan fråga sig. Samtidigt som jag läst 4 Moseboken har jag läst en bok av Sven Nilsson som handlar om Kjell Sjöberg som förebedjare för olika orter. Boken heter Steget före (från 2001). Han reste tillsammans med andra bönevänner på Herrens maning till många orter i världen. Han ordnade bönekonferenser och bad på ort och ställe. Ibland firade de nattvard om det var möjligt.  Annars sjöng de lovsånger och läste Bibelverser, samtidigt som de proklamerade Jesu seger på korset. I hans namn och blod finns rening från alla synder.

Kanske det passar att citera presidentbönen:

Himmelske Fader, se i nåd till vårt folk. Du har skapat oss och älskar oss. Du ser, att vi är i största fara. Därför ber vi Dig; Herre hjälp oss i vår nöd och låt oss inte gå under. Ge oss nåden att omvända oss från syndens och laglöshetens vägar, som leder vårt land till under gång.

Herre Jesus Kristus, utan Dig är vi maktlösa inför de förstörande krafterna, som svämmar över vårt folk och förgiftar det. Därför berömmer vi oss av din seger över ondskans andemakter, vilkas påverkan man varje dag ser i offentligheten i ord och bild. Herre du har på Golgata kors övervunnit mörkrets makter. De måste ge vika även idag, eftersom vi upphöjer Ditt namn över dem. Detta tror vi på, ty Du kan även i vår tid beskydda människor för satanisk villfarelse. Herre förbarma Dig över oss!

Hjälp oss genom Din Helige Ande att vi i vårt eget liv strida mot synden och vara ståndaktiga ända till slutet. Gör oss till ett tecken på Din frigörande nåd. Fyll oss med Din kärlek så att vi håller Dina bud. Må Din kärlek vara den kraft i oss, som övervinner mörkrets makter över vårt folk. Herre Jesus Kristus, allt förmår vi i Dig, det tror vi på. Förbarma Dig över oss.  Amen

Kyösti Kallios bön under vinterkriget

I Sven Nilssons bok kan man läsa om mäktiga saker som hände efter bön för land och folk.

Marianne Sandström 6.12.2014

 

Sista minuten

”Kom ihåg att släcka lamporna, låsa dörren, klä dig varmt, se efter innan du cyklar över vägen, använda reflex, ta det försiktigt, vara snäll, hålla hårt i 201446plånboken, knäppa hjälmen, inte öppna för främlingar, stänga av spisen, inte gå ensam genom stan …”

Som förälder har man en uppsjö av sistaminuten-förmaningar att ta till – i synnerhet om avkomman antingen ska lämnas ensam hemma eller bege sig ut i världen på egen hand.

Ibland kanske våra förmaningar gör någon nytta. Lika ofta går de säkert in genom ena örat och ut genom andra. Men det som vi väljer att säga visar vad vi tycker är det viktigaste för våra barn och ungdomar att få med sig just då.

Undrar om Jesus kände likadant när Han stod redo för himmelsfärden. ”Okej, nu lämnar jag dem. Vad är det sista jag ännu behöver påminna dem om? Det är nog missionsuppgiften. Gå ut! Gör lärjungar! Döp! Lär! Och jo, jag är med er hela tiden.”

Borde vi ta till oss Jesu sista ord på samma sätt som vi önskar att våra unga skulle lyssna till våra sistaminuten-förmaningar? Eller är de ännu viktigare?

Krister Lillas 15.11.2014

 

Om enhet

Enhet är en viktig sak, både i NT och även för Oasrörelsen. Men vilken slags enhet vill vi stå för? En biskop i den lutherska kyrkan ska värna om kyrkans enhet. Hur det förverkligas i de lutherska folkkyrkorna i vår tid är ingen munter läsning för dem som vill ta reda på. Det är mera fråga om konsensustänkande med det som vi brukar kalla ”världen”. En sådan enhet vill knappast Oasrörelsen ställa sig bakom.

Vilken slags enhet då? Bäst att fråga Jesus, kyrkans Herre själv. I sin avskedsbön ber Jesus till Fadern med följande ord för sina lärjungar: ”Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig” (Joh 17:21).

Fadern och Sonen är ett. Inom treenigheten finns den enhet som utgör startpunkten och målet för de troendes enhet. Genom tron dras Jesu lärjungar in en enhet med Fadern och Sonen. Vi formas till deras avbild. Vi tar emot deras undervisning som är sanningen. Denna enhet skall förena också alla Jesu lärjungar med varandra.

Det innebär att enheten är given som en gåva. Den finns redan. På grund av mänsklig synd är den inte synlig i denna världen. Den hör till de saker vi tror på utan att se. Inte ser vi ju med våra fysiska ögon enheten mellan Fadern och Sonen. Men genom tron är den verklig. Det är därför vi i trosbekännelsen säger: ”Jag tror på de heligas gemenskap”. De troendes gemenskap är en enhet som är verklig. De troende utgör ju en kropp, dvs. Kristi kropp. Andra bilder som NT använder om församlingen är vinträdet och grenarna eller ett tempel.

När vi vill arbeta för sann enhet är det det som vi vill lyfta fram.

Jan Nygård 6.11.2014

 

Att prisa tillsammans

Se, hur gott och ljuvligt det är när bröder bor endräktigt tillsammans. Det är som när den dyra oljan på huvudet rinner ner i skägget, i Arons skägg, och ner över kragen på hans dräkt. Det är som Hermons dagg som faller ner på Sions berg. Ty där ger HERREN befallning om välsignelse, om liv till evig tid. (Ps 133)201444

Något av det här fick vi uppleva senaste veckoslut när det var oashelg i Vasa. Då fick vi för en kort stund ”bo tillsammans” vid oasen och uppleva hur Herren lät glädjens olja, frisk dagg och välsignelse komma över oss.

Det är verkligen gott att få dela gemenskapen med våra troende syskon och framförallt att få prisa Gud tillsammans – något som för mig ofta blir det mest givande. Ibland är det så ”gott” med den här gemenskapen att jag undrar om det finns en risk att gemenskapen blir viktigare än lovprisningen och än Gud själv …

Ja, visst finns det väl alltid en risk att andra saker och personer drar vår uppmärksamhet bort från honom som vi vill tillbe och ära. Men kanske den glädjefyllda gemenskapen å andra sidan också kan få vara en kanal för Gud att förmedla till oss hur han ser på sin kropp här på jorden, hur lemmarna får komplettera varandra och ha omsorg om varandra, älska varandra. Kanske Gud konkret får visa hur kroppen och delar av den kan vara till välsignelse för människor runt omkring och ge hopp och förnyad livsglädje. Kanske det till och med kan få bli så som Paulus önskade; att vi genom vårt liv i gemenskap med varandra kan väcka avund bland våra landsmän och dra dem till Jesus och frälsningen.

Med en bön om att det kan få bli just så ser jag redan fram emot nästa tillfälle att prisa Herren tillsammans med mina älskade bröder och systrar.

Annett Häggblom 2.11.2014

 

 

Identitet och presentation

412014”Hej, jag heter Ove, jobbar som företagare, är gift och har fem barn. Jag bor i ett egnahemshus i Nykarleby. På fritiden sysslar jag gärna med musik …”

Presentationen av mig själv har jag gett i lite olika versioner beroende på var jag presenterat mig. Det är sånt här jag brukar säga om mig själv. Men senaste gång jag presenterade mig kändes det konstlat efteråt. Jag blev väldigt medveten om att presentationen borde ha kompletterats med något mycket viktigt.

Visst är mitt liv väldigt mycket präglat av jobbet, familjen, huset och mina fritidsintressen. Men vem jag är, vad jag står för och vad jag gör präglas väldigt mycket av att jag tror på en levande Gud som verkar idag, som talar till mig i sitt ord, som hör mig när jag ber och som har hjälp och vägledning att ge. En Gud som har gjort allt för att jag inte ska behöva gå evigt förlorad utan få ta emot evig lycka och salighet i livet efter detta.

Att presentera sig som kristen i ett profant sammanhang blir lätt en stor tröskel som det kan kännas jobbigt att kliva över. Men varför måste det vara så? Lika självklart som någon i presentationen av sig själv kan säga: ”Jag är föreningsaktiv”, ”Jag går på gym” eller ”Jag gillar att vistas ute i naturen” så borde jag kunna säga ”Jag är kristen och tror att Bibeln är sann”.

I det finns ju min djupaste identitet.

Ove Lillas 9.10.2014

 

Om han är här…
402014

Tror jag att Jesus är här? På riktigt, alltså. Visst, jag kan de rätta svaret ifall någon ställer frågan till mig. Men… Tror jag på riktigt att det är sant?

Bibeln säger att han är här. ”Jag är med er alla dagar intill tidens slut” (Matt 28:20) har jag hört massor av gånger. ”Herren, din Gud, bor i dig” står det i Sefanjas bok (3:17). Det betyder, att där jag är, där är himmelens och jordens Herre med mig. Oj då!

Det kan hända att det här är någonting som borde ha konsekvenser i min vardag. Jag behöver till exempel inte vänta på rätt stämning innan jag pratar med honom. Jag får tillbe honom och lovprisa honom och möta honom när som helst. Var som helst. För han är med där jag finns. Och det är skönt.

Jag tror att åtminstone jag rätt så ofta behöver påminnas om det här. Att Herren över himmel och jord alldeles på riktigt, alla dagar, är med mig.

Annika Collander 3.10.2014

 

Tid

Jag har inte tid. Hur kommer det sig att tiden bara inte räcker till? Jag har verkligen inte tid att sitta ner och skriva något till Veckans tanke. Men om jag 382014lovat …? Ja, hur det nu är så blir det bara mera bråttom och mera stress.

Förbön. En gästtalare på Fokus ber för mig. ”Du får be som Anden leder”, sa jag. Vad fick jag höra? Jo, du måste lära dig att säga NEJ. Du måste prioritera. Lära dig att säga NEJ. BRA. Men vad ska jag välja? Jag ville också bli smord med olja. Tänkte närmast på min sjukdom. Men han smorde mig för att bli mera andefylld. Tack gode Gud! Han bad för min innersta längtan: att vara mera ledd av den Helige Ande. Jag ser, sa han, något nytt, mera utrustning, en ny dimension. Tack, Herre!

Hur har du det med din tid? Mitt i alla uppgifter, allt som vi vill göra (just nu ut i skogen och plocka lingon), finns frågan: vad vill Gud? Är jag ledd av Anden eller av mina egna ambitioner och önskningar? Ser jag människorna jag möter, hinner jag dela något från Herren med dem? Eller rusar jag bara på?

Ett av mina favoritkapitel i Bibeln är Romarbrevet 8. Där läser jag i vers 14: ”Alla de som drivas av Guds Ande är Guds barn.” Där står också att vi inte har träldomens ande som inger fruktan utan barnaskapets ande. Vi får ropa Abba, Fader! Också denna dag, trots mina begränsningar, får jag vara ledd av Anden och glädjas över att jag får vara Guds barn. Det räcker.

Maj-Britt Sandvik 21.9.2014

 

Släpp mitt folk så att de kan hålla gudstjänst åt mig

Det önskade Herren då Farao höll Israels folk under slaveri. Folket var förtryckta under stort arbete. Hur är det idag? Vi är inte slavar under enormt arbete. Vi har vanligtvis femdagars vecka och två lediga dagar. Hur använder vi vår tid?

Det viktiga för Herren var inte att folket skulle slippa sin stora arbetsbörda, utan att de skulle få en relation med Honom i gudstjänsten.

Idag är det söndag morgon och jag är på väg till kyrkan.

Vad händer i gudstjänsten? I dag firar vi nattvard och det är för mig en absolut höjdpunkt. Vid nattvardsbordet upplever jag Herrens närhet på ett konkret sätt. Jesus dog för mig på korset, men Han är uppstånden och lever mitt vid nattvardsbordet. Han berör mig genom förlåtelsen och reningen i Hans namn och blod. Det blev att ta till ett svårt språk, men det går inte att säga på annat sätt. Jesus är verklighet vid nattvardsbordet, åtminstone för mig.

Gudstjänsten är också ett tecken för dem som inte tror. De ser vart vi går och blir kanske nyfikna. Det är också fint att höra när folk berättar om vad de upplevt i gudstjänsten. Hörde härom dagen en som berättade om hur fin sång det var i kyrkan. Jag harmades att jag inte var där då. Det är också roligt för nya att gå till kyrkan om där finns andra också och de inte blir utpekade och uttittade. Det är fint att få vara åskådare, först.

Visst behöver vi också vår egen tid med Herren. Men det ligger en välsignelse i att vara tillsammans i gudstjänsten. Jag undrar, finns det alls någon privat gudstjänst? Gå in i din kammare och be, javisst. Men gudstjänsten är något annat.

Gudstjänsten blir också vad vi gör den till. En kvinna berättade hur hon blev irriterad över kön till labben, men så kom hon på att kunde be för alla som satt i väntrummet. Vips blev väntandet meningsfullt. I kyrkan kan vi ibland gå ut ur vår egen cirkel och be för alla som vi ser. Konfirmanderna har kanske inte någon som ber för dem där hemma. Vi kan be för dem. Och tacka Gud för möjligheten att hålla skriftskola.

Gudstjänsten kommer inte att räcka till om vi börjar tacka för allt Herren gett vårt folk och land. För att inte tala om hur fina texter vi har i gudstjänsterna, Bibelläsningarna och sångerna. Nu skall jag ställa mig för att hålla gudstjänst åt Herren!

Marianne Sandström 12.9.2014

 

Varför vågar jag inte?

Ofta funderar jag på varför jag inte vittnat mer för mina kompisar, mina släktingar och mina medmänniskor än jag gjort. Varför bjöd jag inte med mina vänner till olika samlingar tidigare då jag och de var yngre? Då var det ju lättare att bjuda med kompisar till kristna möten! Eller var det?

36Tyvärr minns jag att jag ofta inte riktigt vågade berätta att jag gått till söndagsskolan och att barnkören skulle sjunga i gudstjänsten. Det var liksom något som skrämde mig. Kanske samma sak som skrämmer mig än i dag?

Följande ord, nedtecknade av Paulus, är alltid aktuella att ta till sig: ”Jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror, först juden och sedan greken.” (Rom. 1: 16). När vi inte skäms för evangeliet får vi kraften att berätta. Vi kan liksom inte hålla tyst.

Det som skrämde, och ibland ännu skrämmer, hade antagligen sin orsak i att jag inte insåg djupet i det att Jesus dött för mina synder, älskar mig och vill leda mig genom livet och hem till himlen. När vi inser storheten i evangeliet och låter oss förundras över det stora Gud gjort och gör för oss, ökar även villigheten och beredskapen att dela med sig av den ofantligt fantastiska nyheten.

”… sätt som skor på era fötter den beredskap som fridens evangelium ger”, uppmanar Paulus oss i Ef. 6: 15, när han talar om den andliga vapenutrustning varje kristen får klä på sig inför dagens möten och utmaningar. Glöm inte bort de skorna när du stiger upp i morgon.

Emma Lönnqvist 6.9.2014

 

Hälsningar från Sverige

Det sjölindska lovsångsteamet besökte även denna sommar ett oasmöte i piteoas2Sverige. Denna gång var det Piteå och lägergården Storstrand som gällde.

Innan oasen träffades vi några gånger för övning men framför allt för bön, och vi upplevde att Gud talade till oss om renhet, om fasta och om att vända om. I uppgiften som lovsångsledare behöver vi vara rena kärl, för att Gud ska kunna använda oss så som Han vill. Vi pratade mycket om det egna ansvaret gällande böneliv, Bibelläsning och vad man som kristen matar sig med.

Vi pratade också mycket om vårt lovsångsledande och om hur vi kan hjälpa människor att på ett ärligt sätt komma inför Guds tron. Lovsången är ju varken allsång eller transportsträcka fram till undervisningen, utan en viktig del i gudstjänsten, då vi som bristfälliga människor får ge universums Skapare vår hyllning, vårt tack och vår tillbedjan. Och Han tar emot dem. Men lovsång från orena läppar och med felaktiga motiv blir bara ett harpornas buller i Guds öron.

Oasen som sådan innehöll god undervisning av bland andra Torkel Lindahl, Hans Weichbrodt, Mathias Gädda och Peter Halldorf och vi fick – som vanligt – ett oerhört gott mottagande av våra svenska vänner. Vädret var varmt och soligt och fler än en av oss ville svalka sig i den närbelägna Pite älv.

Hemkomna har vi redan hunnit träffas en gång, för att be och fundera vidare kring vår uppgift. Vi vill söka Guds fortsatta väg för oss och vår bön är att Han allt mer ska förädla de gåvor Han lagt ner i oss – även sådana som vi kanske inte ens vet om att vi har. Och vårt motto från Psaltaren 146 står fast: ”Jag vill lova Herren så länge jag lever. Jag vill upphöja min Gud så länge jag finns till.”

Krister Lillas 19.8.2014

 

Tillväxt

Jag brukar ibland tänka på Paulus, aposteln, som åtminstone jag upplever som en stor gudsman i vår Herres tjänst. Det är intressant att läsa om hur han ser på sig själv, på sitt liv och på de olika omständigheter han råkat ut för. Han hade upplevt mycket, både svårt och farligt, men han berömmer inte sig själv för att han klarat av allt.

I Rom. 1:31 säger han: ”Den som berömmer sig skall berömma sig av Herren.” I 1 Kor. 15:8 talar han om sig själv som ”ett ofullgånget foster”, eftersom han förföljt Guds församling, och ”som den ringaste av apostlar”. Jag är varken apostel eller förföljare, men vill nog gärna vara en följare (till Jesus) och då tänkte jag ungefär som nedan.

31

Tillväxt

Såsom ett ofullgånget foster Herre,
är också jag i dina ögon

får dock växa omsluten
och buren av din ömma faderskärlek

får växa värmd av Nådens sol
och närd av Livets bröd och vatten

får vara gren och bära frukt
i vinträdet, Jesus Kristus.

Benita Östman 31.7.2014

 

 

En vanlig dags oväntade förvandling

En ung man åkte buss genom Lillkyro. Det var tidig vår, ljus och förväntan i luften. Men 27för honom var bara bekymmer, jobb och svåra beslut i tankarna. Fången i självömkan såg han ut över de bruna, bara åkrarna. Där på en traktorväg gick en bonde med leriga stövlar. ”Åkrarna är hans arbete”, tänkte mannen. Bussen körde förbi en lite hängig lada. ”Den har någon byggt en gång, mycket möda men säkert också stolthet när den var färdig.” Mannen fylldes av en oväntad ömhet.

En av väder och vind nött uthusvägg strök förbi bussfönstret. ”Den har någon stått och målat och varit glad åt – så röd och fin den blev!” Den unga mannens trötthet hade vänts i förundran och tacksamhet, när han vände blicken bort från sig själv till livet utanför.

Eva Hietanen 2.7.2014

 

En dikt

Bed om hjälp i svåra missmodsstunder26
där du instängd bakom ångests galler
ensam
ej förmår se livets under!

Herre, du som gav oss livet
Du, som skapat, upprätthåller dina händers verk
låt det nåderikt få strömma ifrån Andens djupa källor
frid och kraft, mer mod och glädje
förtröstan på det löftesrika Ordet!

Benita Östman 28.6.2014

 

Stenar

24I mitt jobb sitter jag mest framför datorn. Därför njuter jag väldigt mycket av våren och sommaren, när vi åker ut till vår sommarstuga och jag får jobba ute i trädgården. Det är skönt att kratta bort fjolårslöv och barr, att så och plantera och följa med hur allt växer.

Fast mest av allt tycker jag om att jobba med stenar. Vi har stenar längs husväggen, runt blomrabatter och buskar, som stenläggning i trädgårdslandet, i terrasskanter … Och så har vi stenmurar. De är mina favoriter. Jag tycker det är fascinerande att pussla ihop en stenmur. Först gäller det att hitta tillräckligt stora stenar som kommer längst ner – och att få dem transporterade till rätt plats i den kommande muren. Sedan gäller det att försöka vrida och vända på stenarna så att de passar ihop med varandra och bildar en fungerande och vacker helhet.

För ett par år sedan drog vi in ny vattenledning och spåren efter grävmaskinen var inte speciellt tilltalande. Jag jämnade ut jorden och tog samtidigt tillvara alla stenar jag hittade, eftersom jag tänkte bygga en fortsättning på stenmuren nere vid trädgårdslandet. När jag var klar blev jag besviken. De stenar som nu låg i en hög bredvid mig var inte speciellt användbara till en stenmur. De var rätt små och få av dem var formade så att de behändigt kunde passa in i en mur.

Men jag beslöt ändå att sätta igång. Jag kunde ju börja med de större stenarna och sedan titta efter nere vid stranden för att hitta bättre stenar. Döm om min förvåning när jag var klar med muren och märkte att jag använt varenda en sten ur min hög!

I det skedet började Herren tala – det gör han ofta när jag jobbar i trädgården (speciellt när jag rensar ogräs). Han påminde mig om Bibelstället i 1 Petrusbrev, där vi jämförs med levande stenar och jag tänkte på hur de stenar som såg alldeles för små och oansenliga ut, när de låg ensamma och utspridda och inte såg ut att duga till att bygga med, ändå passade in …

Och låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap, som skall frambära andliga offer som Gud tack vare Jesus Kristus tar emot med glädje. (1 Petr 2:5)

Annett Häggblom 14.6.2014

PS. Dessutom är faktiskt de riktigt små stenarna jätteviktiga som kilar under de större stenarna som inte annars kan stå raka!

 

Jag ber för dig

Vi kan aldrig överskatta bönens betydelse. ”Bara be”, inte göra något? Vi kan ta bort ordet ”bara”, att be är också att göra något. Att stöda i förbön den som just nu behöver det. Tveka inte att be om förbönsstöd, när du är i nöd eller har någon uppgift där du behöver stöd. Jag har äntligen börjat förstå att jag SKA be om förbön, när jag behöver det. Inte försöka klara mig själv.

Bakgrundsförbönen är ett starkt beskydd. En gång hade jag en upplevelse om detta. Jag skulle på ett uppdrag, men hade glömt att be någon stöda mig i bön. När jag tittar ner i min väska ser jag ett litet häfte med rubriken ”jag ber för dig”. Varifrån kom det? Ingen aning, men det var en hälsning från Herren.

Ibland är man för trött och uppgiven för att orka be själv. Relationsproblem i familjen tar all energi. Hur orka, hur hitta någon lösning? Sjukdom, oro, smärta. Problem med  ekonomin osv.

TACK alla bönevänner för att ni finns!

Gal.6:2 Bär varandras bördor.

Ef.6:18 Vaka därför och håll ut i bön för alla de heliga.

Maj-Britt Sandvik 29.5.2014

 

Misslyckande och arbetsiver

För tillfället jobbar jag på min kandidatavhandling i specialpedagogik. Jag började jobba med den i slutet på januari och nu närmar sig datumet 19för presentationen av min avhandling. Många gånger har det varit kämpigt att finna motivation för att ta sig tid för arbetet med avhandlingen, trots mitt intresse för ämnet och min glädje i att skriva. När jag väl har satt mig ner framför datorn eller med mina artiklar, har motivationen småningom kommit smygande och när det börjar vara dags att avsluta för dagen är jag så inne i det jag gör att det är svårt att avbryta skrivandet.

Det känns som att jag slits mellan två faror. Den ena faran är lättjan och bekvämligheten. Jag orkar inte börja på med skrivandet och får inte saker gjorda, vilket leder till att jag känner mig dålig och oordentlig. Den andra faran är flytet och oförmågan att avgöra när jag ska dra streck. Sitter jag alltför länge och skriver får jag ont i rygg och nacke och plötsligt ligger jag i sängen med migrän.

Jag kastas ständigt mellan två känslor: misslyckande och överdriven arbetsiver. I ena stunden suckar jag över min bristande disciplin och i andra stunden kan jag inte sluta när jag väl är i gång. Jag vill inte vara försumlig i mitt arbete (Ords. 18: 9), men samtidigt har jag fått inse att det inte är till nytta i fall jag kör mig slut på grund av en kandidatavhandling på sex studiepoäng. Livet är mer än studier, helt enkelt.

Jag tar mig vidare, kastas upp och ner, känner mig smått misslyckad en dag och kan inte få fingrarna från tangenterna en annan dag. Och däremellan ber jag och får bli påmind om att Gud älskar mig oberoende av mitt vitsord och engagemang i min kandidatavhandling.

Även om orden i Matt. 11: 28-30 främst syftar på den befrielse från lagen Jesus genom sin förlåtelse ger oss, så har de tröstat mig gång efter annan under min process med kandidatavhandlingen: Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor så skall jag ge er vila.

Tack, Gud, för att livet är mer än arbete och studier. Hjälp oss att inte vara försumliga i vårt arbete, men inte heller arbeta för mycket. Hjälp oss ta hand om varandra och om oss själva. Amen.

Emma Lönnqvist 9.5.2014

 

Nybakt bröd smakar bäst

Har du någon gång smakat på riktigt nybakt, hemlagat bröd? Visst var det härligt gott? Har du någon gång smakat på riktigt gammalt, mögligt bröd som för länge sedan passerat bäst före-datumet? Hmm, jag hoppas för din egen skull att du inte har smakat på sådant bröd. Det kanske räckte med att se på de gröna mögel-fläckarna på brödet, så slängde du genast bort det?

Men, vad vill jag nu säga med detta? Borde jag inte säga något andligt och fromt i stället för att bara snacka bröd? Jo, det borde jag, och här kommer åsnebryggan: Jesus kallar sig själv ”Livets bröd” (Joh 6:35). Vad menar Han med det? Jag tror att Jesus vill poängtera att vi behöver förnya vår gemenskap med Honom dagligen, regelbundet genom t.ex. bön och bibelläsning. Vi behöver ständigt hålla oss i Hans närhet.

På samma sätt som vi dagligen behöver vanligt bröd, och kroppslig mat, behöver vi också hela tiden nytt andligt bröd, dvs. upplevelser av Jesu tilltal och närhet. Utan bröd, utan mat, dör vi till slut kroppsligen, och utan Jesus dör vi andligen. Vi behöver Jesus desperat! Vi kan inte bara leva på fina minnen av Jesus från 10, 15 eller 20 år sedan. Nej, Jesus vill möta dig och mig idag! Här och NU är Jesus tillgänglig!

Trots att Jesus funnits för evigt, så är Han kontinuerligt ett nybakt, härligt gott och smaskigt Bröd för oss! Han finns där och bara längtar efter att få ge oss nybakt ”bröd”: bönesvar, glädje, frid, tilltal genom Bibeln och andra kristna, profetior, lovsång osv. Och när vi går till nattvarden blir väl tanken på Jesus som bröd allra mest tydlig. Där får vi möta Honom riktigt konkret.

Jesus är och vill ge oss ett gott, färskt bröd varje dag. Inte skall vi väl då tugga i oss gårdagens ”bröd” (gamla andliga upplevelser)? Låt oss ha också vår andliga kostcirkel i skick. Amen.

Daniel Norrback 4.5.2014

 

Självrannsakan

”Utrannsaka mig och känn mitt hjärta, pröva mig och känn mina tankar. Se till, om jag är på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen.”
Ps. 139:23-24

Självprövning-självrannsakan! Hur låter det i dina öron? Jobbigt, otidsenligt, gammalmodigt och onödigt kan hända? Kanske det, men jag vill påstå att det nog alltid har varit nödvändig sysselsättning och den kloke ägnar sig åt den.

17Känns det här bra för mig, tycker jag att det här är rätt för mig och är det här sant för mig? Så tänker och säger många i dag. Så finner var och en sin egen sanning och sin egen väg. Men det är väl bra? utbrister någon. Jaha, men konsekvenserna för den enskilde och i längden för hela samhället då? Den ena dagen tycker man och känner si och den andra så. Ska man alltså ha en sanning nu och en annan då? Finns något som kallas rätt eller fel tänkande och handlande?

Ja, vi kunde fortsätta och ställa flera liknande frågor. Om vi menar, att det inte finns något som är RÄTT och SANT att hålla sig till, så kommer följden att vara mycken förvirring, osäkerhet, vilsenhet, tomhet, oro och ångest. Då skulle allt tal om villkorslös kärlek, fördragsamhet och förlåtelse falla platt till marken. Kristi försoning skulle inte ha någon verkan eller ens behövas. Guds eviga ord skulle inte längre gälla.

Kan det vara så? Nej, det kan jag inte tänka mig eller tro! Särskilt inte om jag själv skulle vara objekt för de attityderna. Jag tror att varje människa reagerar negativt på en sådan inkonsekvent behandling (ändå handlar vi ju ofta så). Det måste alltså finnas en objektiv sanning och något som är rätt och gott att hålla sig till, som passar in i livet och är gott för alla människor i alla tider.

Jesus gjorde anspråk på att vara VÄGEN, SANNINGEN och LIVET! Vägen till Gud, frid och helhet redan här i livet och ett evigt liv hemma hos Herren. Sanningen om Gud, Fadern, Sonen och Anden. Sanningen om oss människor, om dig och mig. Sanningen om hela universums hemlighet. Liv, evigt liv får vi genom Jesu lidande, död och uppståndelse. Men sedan tror jag inte att vi ”äger” sanningen, vi människor. Däremot har vi del i den i och genom Jesus, om vi förblir i honom och han i oss och vi strävar efter att leva i hans efterföljelse. Gud är urtid, nutid och framtid, mäktig och oföränderlig! Därför ska vi ta hans ord till oss och lyda (igen ett impopulärt ord) det.

Profeten Jesaja skriver så kap. 53 vers 6: ”Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade Herren på honom (Jesus).” I Psaltaren 119:176 finns ett liknande ord: ”Jag har gått vilse som ett förlorat får. Sök upp din tjänare, ty jag har inte glömt dina bud.”

Det får vara vår bekännelse och vi uppmanas genom Paulus brev till hebréerna kap. 3 vers 7-8: ”Därför säger den helige Ande: I dag, om ni hör Herrens röst, så förhärda inte era hjärtan, som när era fäder väckte min förbittring på frestelsens dag i öknen.” Men det finns tröst och hjälp att få enligt 1 Joh. 1:9: ”Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet.” 

Benita Östman 26.4.2014

Ingen annan är den korsfäste Jesus

”Jag hade nämligen bestämt mig för … att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst.” (1 Kor 2:2)

Så säger Paulus om sitt första besök i Korint. Jag har ibland ställt mig frågan: Glömde Paulus här bort att Jesus även var uppstånden? Den korsfäste Jesus stannade ju inte i graven. Borde han inte för korintierna också ha lyft fram detta?

Det gjorde han säkert. I kapitel 15 i samma brev skriver han mycket utförligt om Jesu kroppsliga uppståndelse, att Jesus visade sig för många vittnen.

Varför valde han då så målmedvetet att predika om den korsfäste? Jag tror att vi finner svaret på frågan genom att fråga oss var Guds kraft visar sig tydligast. På korset visar Gud sin kraft genom att bli svag. Och Guds svaghet är starkare än allt annat. På korset vinner Gud sin största seger. Synden försonas, djävulens huvud krossas och döden dör. Uppståndelsens under är Guds bekräftelse på det under som skedde långfredagen.

När vi tänker på påskens budskap ska vi därför inte snabbt skynda vidare till påskdagen. Och må vi präster och förkunnare ta exempel av Paulus och bestämma oss för att predika korsets Kristus!

Jan Nygård 17.4.2014

 

De löjliga

15

Hope Street (Charlie Mackesy)

Förakt är synd. Och förakt smittar. De som inte klarar sig i världen får förutom ett tungt och krångligt liv också utstå världens förakt. För att de är dumma, fattiga, långsamma, blåögda, ensamma, utstötta. För att de inte försvarar sig, ger igen, kräver sin rätt. För att de låter sig bli utnyttjade, ger pengar till Frälsningsarmén, tror på Gud, är gamla.

Jesus vänder på det här. Han kallar dem saliga.

Se på Jesus – och se på hans löjliga skara. För visst är de löjliga, de som inte förstår att folk kan lura av dem pengar, heder, tilltro. Eller de som försöker vara ”trendiga”, men där själva försöket är så krampaktigt, ropet på godkännande så genomskinligt att världen hånskrattar eller vänder sig besvärad bort.

Men det är till dem Jesus bjuder sig själv och sina skatter, de för världen dolda. – Följ mig! säger han. – Tag och ät! Drick av mig!  – Himmelriket är här nu.

Vi får akta så att vi inte smittas av världens förakt för det svaga (det svaga också inom oss själva). Nästa gång du ser en av dessa löjliga, tyck inte synd om honom. Minns att Jesus kallar honom salig.

Välsigna honom!

Eva Hietanen 14.4.2014

 

Solnedgångens tid

14”Det höll på att bli natt ute i skärgården. Solen låg precis i horisonten, och himlen och molnen flammade i gult, orange och rött i ett färgsprakande skådespel. På stranden fanns en del människor som förberedde sig för det kommande mörkret på tre helt olika sätt.

Den första gruppen skulle gå och lägga sig uppe i stugan. Man tonade ner sitt prat och sina aktiviteter allt mer och ställde sig för att sova bort de mörka timmarna.

Den andra gruppen såg med förtjusning fram mot mörkret, då man kunde hitta på allt möjligt fuffens som inte skulle synas så bra. Gruppen blev allt ivrigare och diskuterade högljutt vad man skulle ägna sig åt.

Den tredje gruppen förberedde sig på att vaka hela natten. Man fyllde olja i sina lampor och samlade ved, så att man kunde samlas kring elden och tillsammans hjälpa varandra att hållas vakna. Denna grupp visste att natten är tjuvens tid och ville vara förberedd, ifall han skulle dyka upp.

Mörkret kom och människorna i stugan somnade, ovetande om vad som hände utanför. Uppe på klipporna och i skogen var det full fart. Man härjade och ropade och sjöng och höll på, men eftersom natten var så mörk hände det att många trampade snett i klippskrevorna och stukade fötterna eller krockade med träd och stenar som man helt enkelt inte såg. Här var också myggen besvärliga.

Nere på stranden i den stilla havsbrisen satt de vakande människorna med sina lampor. Med jämna mellanrum kom kottar, småstenar och glåpord flygande uppifrån klipporna, men det verkade inte bekomma gruppen som satt tätt samlad nära den värmande brasan.

Kanhända hade någon uppifrån skogen gärna velat ansluta till vakarna i det varma ljusskenet, men vägen ner var gillrad med snubbeltråd som garanterade ordentliga skrubbsår och blåmärken för den som försökte, så försöken blev få och halvhjärtade.”

Detta var kontentan av en bild som fick jag se en natt, då jag inte kunde somna. Jag tror att vi nu lever i solnedgångens tid. Jesus sade att han skulle komma ”som en tjuv om natten” och natten är nära, kanske närmare än vad vi tror. Precis som människorna i solnedgången kan vi förhålla oss till det annalkande mörkret på tre olika sätt.

Vi kan gå och lägga oss. Vi låser engagemangets dörr, placerar våra huvuden på nonchalansens kudde och drar likgiltighetens täcke upp över öronen. Detta är den bekväma vägen. Det som vi inte vet behöver vi heller inte ta ställning och vi kan fortsätta att slumra oberoende av vad som händer utanför, för det angår ju inte oss.

Vi kan också välja klippornas och skogens attityd, upprorets attityd, där vi på alla möjliga sätt utnyttjar mörkret för att tillfredsställa egna begär, hur smutsiga de än är. Vi tror att mörkret skyler våra gärningar, men alla vet att natten är den tid då ljud färdas allra längst. Ingen ser men alla hör. Samtidigt får vi räkna med att denna attityd gör ont, förr eller senare, men det är vår egen dumhet som orsakar smärtan.

Det tredje är att vi inte ger efter för mörkret utan hålls alerta och vakna. Vi håller ihop och påminner varandra om hur oväntat tjuven kommer. Samtidigt vet vi att det inte är en tjuv vi väntar på utan en brudgum, någon som vi länge längtat efter att få träffa, och det styrker oss i vårt vakande – även om det dröjer.

Jag tror att vi lever i solnedgångens tid. Hur förbereder du dig för den kommande natten?

Krister Lillas 6.4.2014

Ett lyssnande öra

Jag vill så gärna höra Guds röst, få en tydlig ledning för mitt liv. Jag är med i en liten grupp som samlas varannan vecka och studerar boken ”Gör13 lärjungar”.  Första kapitlet går direkt till kärnan – Att lyssna till Guds röst. Ett enkelt och praktiskt råd, men så svårt att praktisera. Ta tid att vara stilla och tyst. Ta tid … tystnad. Inte genast sätta på radion, läsa dagstidningen osv. Börja dagen med en stilla stund inför en öppen Bibel. Med bön.

”Vårt upptagna liv gör det svårt med stillhet och tystnad, vilket resulterar i att vi inte hör Guds röst. Vi går miste om Guds råd och vägledning till oss och utvecklas inte i kärleksrelationen med Gud.”

I en tung tid ber jag Gud om vägledning. Jag öppnar min andaktsbok och får läsa: ”Ingen fågel är så ensam som örnen. Den flyger aldrig i flock … Gud söker örn-människor. Ingen människa kan någonsin fatta Guds bästa gåvor utan att först i det fördolda ha lärt sig att vandra allena med Gud.” Det uppfattar jag som Guds tilltal till mig. Han vill genom svårigheter och ensamhet få mig att söka  hans närhet.

”Herren, Herren har givit mig en tunga med lärdom, så att jag förstår att med mina ord hugsvala den trötte, Han väcker var morgon mitt öra, Han väcker det till att höra på lärjungasätt.” (Jes.50:4-5, 1917 års översättning)

Vi behöver gemenskap och varandra, men också ensamhet tillsammans med Jesus. Det blir härliga, heliga stunder som man inte kan undvara.

Maj-Britt Sandvik 1.4.2014

 

Tillrättavisning = kärlek?

12

“Alla som jag älskar tillrättavisar och tuktar jag.” Upp. 3: 19

Sedan en tid tillbaka följer jag en bibelläsningsplan över Psaltaren och Ordspråksboken på min mobiltelefon. Jag har under läsningen förundrats över hur ofta fostran och tillrättavisning omnämns i Ordspråksboken. Den som tar vara på tillrättavisning beskrivs som klok (Ords. 15: 5) och den som hatar tillrättavisning påstås till och med vara oförnuftig (Ords. 12:1). Vidare sägs fostran vara det som gör en vis och vi uppmanas ta emot råd och fostran (Ords. 19: 20). Jag har även tidigare funderat en del på tillrättavisning, men mina tankar kring ämnet har kommit att aktualiseras på nytt tack vare bibelläsningsplanen.

Tillrättavisning och fostran är i dag känsliga ämnen. Var och en ska sköta sitt och man ska inte lägga sig i mer än nödvändigt, helst inte alls. Det händer lätt att man blir rädd att tillrättavisa sina bröder och systrar i Kristus, eftersom de ju kan reagera väldigt starkt och det kan uppstå slitningar i relationen. Visst är det sant, men frågan är ju om det ska få oss att undvika att tillrättavisa?

Tillrättavisning nämns också en del gånger i Nya Testamentet och då som en självklar del i de kristnas liv (t.ex. 1 Tess. 5: 14 och 2 Tim. 2: 25). Vart har tillrättavisningen försvunnit i dagens församlingar? Eventuellt kan predikningar ibland uppfattas som tillrättavisningar, men finns tillrättavisandet oss kristna emellan?

Om jag tittar på mig själv, så kommer jag ganska snabbt fram till vad som är det svåraste med tillrättavisning. Det är att ta emot den. Kanske är det orsaken till att tillrättavisningen inte praktiseras så ofta? Vi klarar helt enkelt inte av att ta emot den, så den har långsamt ersatts av tankar kring att vi inte har något med varandras liv att göra.

I Upp. 3: 19 kan vi läsa orden: Alla som jag älskar tillrättavisar och tuktar jag. Det verkar som att det finns mer i tillrättavisningen än vi kanske tänker. Det handlar inte om att lägga sig i. Det handlar inte om att visa att man minsann är bättre själv. Det handlar om att visa kärlek. Dem vi älskar vill vi att det ska gå väl. De kanske inte ser det som ett kärleksbevis genast (t.ex. om man hindrar sin tonåring att gå på en hemmafest), men ofta kan de inse det i efterhand. Och gör de inte det, så har man i alla fall gjort det av kärlek.

Emma Lönnqvist 22.3.2014

Fysisk och andlig träning

För en tid sedan började jag regelbundet fara ut på kortare och längre joggingturer. I en viss ålder tenderar folk att börja med det, har jag noterat. Jag är väl i den åldern, antar jag. Man inser att man rör på sig alldeles för lite och att detta får större konsekvenser än det fick när man var yngre. Folk reagerar olika i den situationen. Vissa börjar gå på gym, andra anmäler sig till ett långlopp och börjar förbereda sig för det. Vissa fortsätter att inte röra på sig alls.

Hur som helst insåg jag snabbt att det här med att jogga är något jag njuter av och gärna tar tid för åtminstone en gång i veckan, gärna flera när det är möjligt.

Under en av mina joggingturer njöt jag i fulla drag av den sköna naturen och det soliga vädret men också av den fysiska ansträngingen och av tanken på att min kondition ökar och det fysiska välbefinnandet gynnas. Då slog det mig att jag borde anta precis samma attityd till mitt andliga liv. På samma sätt som jag är motiverad att hålla min kropp i trim borde det vara en självklarhet att jag vill upprätthålla mitt andaktsliv, min bibelläsning och att jag vill sträva efter att ständigt lära känna min Herre bättre.

Verkligheten ser inte ut så. Jo, glimtvis kanske, men jag har en lång väg att gå och utan Guds hjälp kommer jag inte att lyckas. Jag insåg ju att den fysiska träningen ges högre prioritet än den andliga. Jag planerar ju till och med in den fysiska träningen så att den inte ska utebli. Varför gör jag inte likadant med den andliga biten?

Vi, du och jag, är alla i den åldern när andlig träning har stor betydelse för det andliga välmåendet. Låt oss anmäla oss till ett långlopp (evigheten) och sätta igång med träningen!

Ove Lillas 17.3.2014

 

Tusen skäl

En av de mest omtyckta lovsångerna just nu har en textrad jag funderat över. I den svenska översättningen av den engelska sången lyder den: 10”Du ger mig tusen skäl att prisa Dig”. Min första tanke var, kan det finnas så mycket att prisa Herren för? Det verkade vara väldigt mycket. Spontant började jag göra upp en lista i huvudet över sådant jag skulle kunna använda – mat, kläder, hus, familj, jobb … Jag tog de självklara, stora sakerna jag kunde komma på. Det började så småningom gå trögt och jag tänkte att det där bara är en rad, som textförfattaren diktat ihop för att det ska låta bra. Men jag kunde ändå inte släppa tanken på att det måste finnas mer. Ja men, javisst! Jag hade glömt alla små detaljer. Där fanns ju massor.

Jag funderade över vad som hänt på jobbet en dag. Det hade varit en begravning. Jag spelade där i egenskap av kantor. Jag kom ihåg ett leende, ett vänligt handslag, tårar, sorg, skratt, minnen, ansiktsuttryck … Allt detta kunde jag tacka och prisa Herren för. Och det viktigaste att komma ihåg, tycker jag, är att Gud ger mig skälen till att prisa Honom. Jag behöver inte hitta på dem, de finns redan där. Jag tränar mig på att se det positiva i livet just nu, det som Gud har gjort och gör. Vill man bara se så finns det mycket.

Här kommer en utmaning till dig. Hittar du tusen skäl att prisa Herren för? Ser du hur stor och god Gud är? Hittar du tusen skäl kan du gå vidare och försöka hitta 10 000 skäl, som originaltexten säger.

Anna-Karin Johansson 11.3.2014

 

När vi öppnar våra hjärtan

Jag vill fortsätta att berätta om vad Gud lärt mig på stilla stunder. För att uppmuntra fler att söka dem. För att visa Guds godhet. Och Guds vishet. Han vet vad vi behöver för att må bra. Han visar oss hur vi ska leva för att må bra. Bara vi ger Honom rum i vårt liv.

Ofta är vår tanke fast i något vi varit med om, något vi oroar oss för eller något en medmänniska sagt. Det kan vara helt omöjligt att höra Gud om vi bara hör den där andra människans ord. Hur kunde hon säga så! Det maler på …

9

Flickan på bilden känner sig orättvist behandlad. Hon påminns kanske av den äldre kvinnan om att Marta gick med sin frustration till Jesus. På den mindre bilden ser man Maria sitta vid Jesu fötter. Målningen är av den spanska konstnären Diego Vélasquez, 1618.

Då behöver vi börja med att berätta allt det här åt Herren, som visserligen redan vet det. Vi behöver göra det ändå, för att det just nu är en del av vårt liv. Det liv som vi ska dela med Honom. Så får Han trösta oss. Ja, eller korrigera vår bild. Gud ser mera. Och det märkliga är att Han kan förmedla det åt oss, när vi släpper in Honom i vår sårade stolthet.

– Maria har utvalt den goda delen, sa Han åt en frustrerad syster en gång. Vi får tro att Marta kunde ta emot detta och se på sin syster med nya ögon. Men hon hade inte kunnat göra det om hon inte först berättat om sin irritation för Jesus. Jesu kärleksfulla ord: Marta, Marta … var den bekräftelse hon behövde för att sedan höra Hans tillrättavisning. Men skulle hon ha kunnat höra nånting alls om hon inte först släppt ut de bittra anklagelser hennes hjärta var fullt av.

– Bara ett är nödvändigt, säger Jesus och menar då det som Maria gör, är stilla och tar emot Guds ord. Vi får tro att Marta fick just den stillheten och mottagligheten när hon först tömt sitt hjärta på de malande tankarna.

Så får vi också göra.

Eva Hietanen 1.3.2014

 

Den sista sommardagen ute vid havet

I väster6
bortom långa skogen
på yttersta skäret
längst ut i havet
där horisonten vidgas
hav möter himmel
också där finns du, Gud!
DU som ÄR
överallt
alltid nära
aldrig långt borta!

Benita Östman 12.2.2014

 

Antalet avgör inte!

Jag har tänkt en hel del på mitt engagemang i församlingen. Lönar det sig, när vi ändå är så få som kommer och vill engagera sig? Dessutom är det ofta samma personer, som kommer med. Jag läste i Kyrkpressen om en verksamhet i Vasa med rubriken ”Bönefrukost i businessklass”. Där samlas ett gäng på 4–7 personer för att stöda varandra att vara människa och kristen i samhället. Trots att här också var fråga om ett fåtal, hade gemenskapen en stor betydelse för dem som var med. Den lilla gemenskapen kan ha större betydelse än vi mänskligt kan ana.

Artikeln gav mig en liten aha-upplevelse. Prestationstänkandet smyger sig ofta in och mycket värderas utgående från våra materialistiska mätare. Vår önskan är ju att få så många människor som möjligt med till våra samlingar. Men trots att vi ofta samlas i små grupper, är allt arbete mödan värt om gemenskapen ger ett mervärde för dem som samlas. Då har egentligen antalet inte någon betydelse. Kanske Jesu ord om att han är med när två eller tre samlas i hans namn innefattar en större andlig sanning än vi kan ana.

Stig Kronlöf 6.2.2014

Vad ett bibelstudium kan leda till

Filippus var en man ledd av den helige Ande. I Apg 8 berättas om hur han av Anden leddes till  ett enskilt samtal med en man från Etiopien. Först leddes Filippus av Anden att söka sig ut på vägen som leder mot Gaza. Anden sade dessutom att vägen låg öde just då. Men Filippus hade inga invändningar mot detta. Han lydde. Och just när han kom dit såg han att vägen inte längre var öde. En etiopisk hovman var med sitt följe på väg tillbaka från Jerusalem till Etiopien. En lång väg framför och den etiopiske religöse mannen läste ut Bibeln, kanske för att få tiden att gå snabbare. Han hade ju besökt den religösa staden Jerusalem och snappat upp ett och annat av judarnas tro.

Anden talade åter till Filippus: ”Gå fram till vagnen och håll dig tätt intill den”. Filippus lydde igen och lyssnade till hovmannens högläsning ur Jes 53. Vilket sammanträffande! Hovmannen läste ur den absolut viktigaste profetian om Messias i hela GT! Nu såg och förstod Filippus att detta var ett gyllene tillfälle och frågade: ”Förstår du vad du läser?” Vilken fin fråga att inleda ett samtal med! Det öppnade för ett intressant samtal, för hovmannen tvingades erkänna att han inte visste vem denna profetia syftade på. Han erkände dessutom att det vore bra att få vägledning av någon som förstod. Och det gjorde ju Filippus som genast inbjöds att förklara. Och så utspann sig ett samtal som ledde till att Filippus fick ge evangelium om Jesus till denna hovman.

Hur viktigt är det inte att vi är ledda av den helige Ande i vår vardag. Och ännu mer, tar till vara på de tillfällen som ges oss att vittna om Jesus. Man vet aldrig var det hela slutar.

För hovmannens del slutade samtalet i vattnet. Han kom till tro på Jesus och blev döpt av Filippus. Och han fortsatte rikare och gladare tillbaka till sitt hemland. Och där grundades efter en tid en kristen kyrka, som sen blev den etiopiska koptiska kyrkan. Denna kyrka menar att det var denne hovman som förde evangelium om Jesus till Etiopien för första gången.

Vem kunde ana att ett litet samtal kring betydelsen av ett bibelställe skulle leda till dop och mission? Så kan det gå när vi lyder de små impulserna i vardagen och låter oss ledas av den helige Ande. Såsom Filippus.

Jan Nygård 27.1.2014

Gratis förbön2

Gratis förbön står det på tidningsurklippet från tidningen Världen Idag. Där fanns det en artikel som handlade om Oasdagarna i Hudiksvall den 5.7.2013. Ungdomarna erbjöd pannkakor (tillsammans med Pannkakskyrkan!) och förbön åt folk på torget. Det är att komma ut bland folket.

Det här med förbön är ju en av Oasrörelsens ben. Borde vi bli mera synliga i alla våra sammanhang och erbjuda ”Gratis förbön”? Folk lägger sina pengar på all världens olika -ismer och vi tiger med förbönen. Ungdomar, hjälp oss äldre att våga vara synliga!

Jesus vill ju hjälpa för Han är den gode Herden som har omsorg om alla. Han till och med lämnar den stora folkskaran för att söka den vilsna människan.

Marianne Sandström 10.1.2014

Jesus – mer än en krubba

Julen kryper närmare och vi får än en gång tillfälle att minnas det lilla Jesusbarnet i sin krubba och föreställa oss stjärnans klara ljus och änglasången över de betlehemska hedarna. Julen engagerar och många som annars inte har några kyrkliga ambitioner hamnar av tradition i kyrkbänken vid denna tid på året – på konsert, på julbön eller i julotta.

Faktum är att jag tror att de flesta människor kan acceptera tanken på en biblisk Jesus, så länge 50han stannar kvar i sin krubba. Där är han liten och försvarslös och ställer absolut inga krav på vårt engagemang. Där kan vi gulla med honom till tonerna av O, helga natt, utan att han blandar sig i vad vi gör resten av året. Där är han en fin symbol för julen som familjens och givandets högtid, utan anspråk på lydnad, efterföljd och uppoffringar.

Men Jesus stannar inte kvar i sin krubba. Han växer upp och börjar utmana vår bekvämlighet och vår världsbild. Han röjer runt med oss, han provocerar och han konfronterar. Och slutligen tömmer han bägaren med all smuts som vi någonsin samlat på oss, för att dö en eländig död på ett romerskt kors på andra sidan jordklotet. Här går ofta gränsen för mångas acceptens. Det hjälper inte att han sägs ha uppstått några dagar senare.

När Jesus kommer tillbaka ska alla knän böjas och alla, precis alla, ska då få se. Jag tror att många på den dagen kommer att ha svårt att koppla ihop den nyfödda gossen i krubban med honom som i total härlighet och makt kommer på sin vita häst och som på sin mantel doppad i blod har ett namn skrivet – konungarnas Konung och herrarnas Herre.

Lika sann som Jesusbarnet var den första julnatten, lika sann är han i allt det andra som Bibeln målar upp om honom. Måtte vi aldrig göra misstaget att vi glömmer kvar honom i krubbans oförarglighet.

Krister Lillas 18.12.2013

Den Helige Ande är skygg

– Den helige Ande är skygg, sa hon som undervisade och fortsatte med att förklara hur Anden drar sig undan från situationer där tillgjordhet, arrogans och orenhet uppträder.

Och så gav hon ett exempel från sitt eget liv. Hon hade upplevt Andens beröring vid ett besök på en helig plats, men också hur Anden lämnade henne. Som ung och förälskad hustru ville hon visa sig till sin fördel, kanske sa hon tuff, intressant, klok – jag minns inte så klart vilka ord hon använde, men något om att framstå som tilldragande för sin man. Och då drog sig Anden undan. Inte för att han fick konkurrens av hennes man, men för att hon inte längre var äkta.

Anden fick den konkurrens som Gud aldrig kan tillåta, där rivalen är den falska bild av sig själv människan uppställer som ideal – alltså en avgud. Om man vill vara till sin fördel börjar man iaktta sig själv och ”förbättra” sin bild utåt. Att göra om sig själv efter en av människor gjord idealbild är faktiskt avgudadyrkan. I den konstlade och orena miljön kan inte Guds Ande leva. Utan att man kanske märker det drar sig Anden bort ifrån en.

47

Förgätmigejens anspråkslösa yttre får påminna om Andens skygghet som inte tränger sig på.

Den här undervisningen som jag tog del av för snart tio år sen på en alphakurs aktualiserades för några veckor sen då jag läste en berättelse av Anton Tjechov. Där vimlade det av spännande karaktärer och svåra relationer. Jag jämförde berättelsen med något jag själv skrivit och tänkte på hur jag skulle kunna spetsa till personerna i min egen berättelse så att de blev lika intressanta som den store ryske författarens. Jag ville läsa vidare, men det var tid för andakt.

Jag satte mig bekvämt med Bibeln och Dagens lösen. Försökte läsa, be, försökte igen. Det gick trögt. Jag bad om hjälp. – Kom helige Ande!

Försökte än en gång, men orden var som döda, bönen likaså. – Vad är det Gud, varför kan jag inte höra dig? Jag kände mig bara trött.

Och Gud vill hjälpa sina älskade barn även om vi beter oss dumt. Min blick föll på boken på golvet, den med Tjechovs berättelse. Jag längtade tillbaka till den och ville få bönestunden undanstökad. Guds ord och ande var satt på andra plats.

Men om Anden är skygg är han också snabb. Innan jag hunnit föra ut Tjechov ur rummet, jublade min ande i förening med Guds.

Jag lämnade tillbaka boken till biblioteket följande dag. Redan kvällen innan hade jag talat med Gud om det, att jag kanske ville läsa den nån gång senare. Då när jag uppriktigt kunde låta Guds rena ljus lysa över de människoporträtt den ryske författaren skapat. Då när jag inte längre skulle låta mig förföras att dyrka dessa bilder utan öppet se och lära. Inte för att göra mig märkvärdig, utan för att utföra den uppgift Gud kallat mig till.

Eva Hietanen 21.11.2013

Ett minne      

Jag mötte en ängel häromdan i skepnad av en gråhårsdam.45 Ett leende glatt och en god varm blick var en del av gåvan jag av henne fick. Uppmuntrande, vänliga ord och stegen blev lätta knappt rörde de jord bara för hennes goda ord.

Hon finns ännu kvar i mitt minne samt stunden som lyfte mitt sinne fast åren blev många som gått. Själv har hon hämtats av Herren hon, en sann ”kristinna”- en vardagshjältinna! Jag tror säden är god som hon sått!

Med detta för mig värdefulla minne som bakgrund kommer jag att tänka på en psalm i den finlandssvenska psalmboken, psalm nummer 482. Texten är skriven av den svenska författaren Paul Nilsson (1866-1951). Psalmen är från år 1933. Jag vill gärna låta dig ta del av texten, som talar om våra ord.

Ett vänligt ord kan göra under, det läker hjärtats djupa sår, det är ett ljus i mörka stunder, en hand, som torkar ögats tår. Ett vänligt ord är änglabud, en hälsning ifrån Herren Gud.

När tacksamhet vårt hjärta andas, den tröttes börda lyftes av; i sorgens kalk den glädje blandas, som Kristus åt de sina gav. En hjärtlig blick, ett tacksamt ord välsignar brödet på vårt bort. En bägare med vatten, given, för kärleks skull, till Guds behag, den gåvan blir i himlen skriven, den lönar Gud på domedag. Vad här du gav i smått och stort, det har mot Herren själv du gjort.

Det fanns en tid, när Bibel och psalmbok var de enda böcker som fanns hos vanligt folk. Kanske ägde man också en postilla (en predikosamling). Psalmboken sjöng man ur naturligtvis, men den användes också som andakts- och bönbok. Man kunde vanligen kända och oftare sjungna psalmer utantill. Tillsammans med bibelordet som man lyssnade till och själv läste, blev psalmerna en andlig skatt, som man bar i sitt hjärta och sitt minne. Allt detta verkade som andlig föda, vägledning, bön, tröst och uppmuntran, ja, själavård mitt i vardagen!

Benita Östman 11.11.2013

Oasdagen i Lappfjärd

En Oasdag hölls den 12 oktober i Lappfjärd. Temat var ”Att höra Herrens röst”. Programmet bestod av ett själavårdsseminarium på eftermiddagen samt ett församlingsmöte på kvällen. Efter seminariet hade vi bordsgemenskap kring en god middag. Jan och Erica Nygård samt Maj-Britt Sandvik var med under hela dagen. Lovsångsteamet deltog på kvällsmötet. Deras musikaliska insats var av mycket hög kvalitet och de fyllde mångas längtan efter att få sjunga lovsånger.

Deltagarantalet var ca 30 personer under hela dagen. Responsen från Oasdagen har varit mycket positiv. Människor har berättat om bönesvar och gemenskapen var både öppen och hjärtlig.

Konceptet med en Oasdag i församlingarna kan vara en ny nisch för Oasrörelsen. Detta tjänar många syften. Korta punktinsatser, som inte binder så mycket resurser, skapar inspiration och gemenskap bland troende i församlingen. Dessutom fyller Oasrörelsen sitt syfte genom att verka för Guds rikes tillväxt i församlingarna.

Stig Kronlöf 4.1.2013

Uppmuntran

Gud har gett oss många olika gåvor. En av dem är gåvan att uppmuntra. Det handlar inte om attsmickra eller försköna saker och ting utan om att 43kunna se det goda och vara tacksam för det.

En Oasdag i Lappfjärd blev till uppmuntran för mig. ”Tack för att ni kom! Välkommen tillbaka! Det var bra!” Det som hon/han sade var precis för mig! Det gjorde gott att få höra sådana ord.

Temat för dagen var ”att höra Guds röst” med inriktning på själavård och förbön. Gud talade verkligen. Det blev inte bara undervisning, utan Gud bekräftade undervisningen så att vi (åtminstone jag) upplevde att Gud talade.

Alldeles speciellt talade han till mig genom två jättestora nycklar som hängde på väggen i församlingshemmet. De nästan skrek åt mig: se på oss! Vi tänker kanske att Gud talar till oss på ett bestämt sätt, men denna gång överraskade han mig med nycklarna. Ibland kan vi bli trötta på för många ord eller bilder och då använder Herren ett annat sätt att nå oss.

Herren har gett oss nycklar – i själavården handlar det om att hitta nyckeln till en låst situation. Något som öppnar hjärtats dörr. En annan otroligt viktig nyckel är himmelrikets nycklar. (Matt.16) Löftet om att i Jesu namn ge förlåtelse och avlösning. Vi får använda de här nycklarna och lita på att Gud verkar genom den Helige Ande.

Till stor uppmuntran för mig var det också att få vara en del av ett team. Var och en fick komma med sin lilla bit och Herren fogade samman bitarna. Det blev inte tungt. Vi blev kort sagt uppmuntrade av att besöka en annan församling och fick både ge och ta emot. Härligt att känna sig hemma där man inte är hemma!

Maj-Britt Sandvik 24.10.2013

Världens djupaste borrhål42

Hittade denna text då vi besökte Oasdagarna i Hudiksvall i somras. Den väckte först ett leende, men sedan vid djupare eftertanke blev det en hel predikan. Det är bra med stora, heta, outsinliga, miljövänliga energikällor som Geosus projektet berättar om.

Men för att få eviga värden behöver vi Jesus, Jesus–projektet. Energikällan nummer ett är Jesus. Den som dricker av det vatten jag ger blir aldrig törstig igen, sa Han. Vi var aldrig inne på utställningen, för den var stängd då just, men vi var på Oasdagarna som blev en källa till nya tankar. Då vi åkte därifrån konstaterade vi att varje undervisning hade gett oss nya tankar. Kristus–källan är outsinlig.

Marianne Sandström 17.10.2013

Kyrkhelgen i Karleby

Oasrörelsen har, ända sedan Kyrkhelgerna började ordnas för sex år sedan, varit medarrangör både i Karleby och i södra Finland. I mitten av september var vi åter samlade i den församling jag själv jobbar som präst i, dvs Karleby svenska församling. För mig som både sitter i arbetsgruppen och planerar Kyrkhelgen i egenskap av församlingens representant är detta mycket utmanande. Jag försöker ju både representera församlingen och Oasrörelsen. Dels tillkommer att jag även är lokal praktisk arrangör.

41För vår församling I Karleby är det en stor utmaning att gå i land med detta stormöte år efter år. Vi försöker bättra på år från år och vi är glada att ca 150 församlingsbor ställer upp I många praktiska uppgifter. För mig tillkommer ytterligare att jag tillsammans med Annett Häggblom, som sitter i Oasrörelsens styrelse, basar för själavården och förbönen under veckoslutet. Oasrörelsen har i alla år haft en ganska synlig roll. Så också i år. Lovsångsteamet och dansarna var med, och Iitu med team ledde lovsången vid ungdomskvällarna. Själv höll även jag och Annett ett av seminarierna kring själavård. Oasrörelsen är säkert även gärna med i framtiden. Vad är det unika med Kyrkhelgen?

Jag tror att det är den inomkyrkliga ekumeniken. Ordet ekumenik förknippas ofta med gemenskap över samfundsgränserna. Men det har i långa tider funnits osynliga gränser inom den lutherska kyrkan. Nu upplever vi varje år vid Kyrkhelgerna i Karleby att vi karismatiker umgås med bröder och systrar från den laestadianska och den evangeliska rörelsen och från Kyrkans Ungdom och  många andra. Jag tror att detta är något fullständigt unikt. När jag ser tillbaka på de år som Kyrkhelgen arrangerats i Karleby, så kan jag endast tacka Gud. Detta har inte organiserats fram, utan det har fötts fram. Någon föreslog vårvintern 2008 att man kanske borde samla kyrkfolket nånstans kring det centrala, budskapet om frälsningen I Jesus Kristus. En liten arbetsgrupp planerade i all hast ihop den första Kyrkhelgen i augusti samma år i Karleby.

Och responsen var överväldigande positiv. Folk mötte upp och resten är historia. Detta är ett arv att vårda sig om. Vi har att lära av varandra. Inte bara andra av oss, utan också vi av de andra. Detta är en nyttig övning för alla och ett bra slag mot köttslig stolthet över den egna rörelsens förträfflighet. Så visst skall vi vara med. Nästa år blir det Kyrkhelg I Karleby i mitten av september och innan det i mars i Helsingfors.

Jan Nygård 12.10.2013

Men varför glömmer jag Gud?

Vad är det för fel på mig? Åter en gång kom jag hem från jobbet och märkte att det gått en hel dag utan en tanke på att Gud finns. Det här var för ett par år sen. Då började jag regelbundet be för att förändras på den här punkten. Ja, jag inte bara bad. Jag tror inte det är meningen att vi ska vänta oss att Gud ska fixa våra problem. Han vill hjälpa oss, och utan Hans hjälp är vi verkligen hjälplösa. Men att jobba tillsammans med Honom är djupt meningsfullt. Det gemensamma arbetet hjälper oss också att bättre komma ihåg Honom.

Jag hittade på alla möjliga knep, satte påminnelser i telefonen, en bild av Jesus i plånboken, bibelspråk vid badrumsspegeln osv.

40Inget av dem fungerade när jag var stressad. Men Gud talade till mig:  ”Om du vänder om och är stilla ska du bli frälst, genom stillhet och förtröstan blir du stark.” (Jes 30:15)

Jag har försökt, och håller fortfarande på, att freda tider då jag är ensam med Gud och inte har bråttom nånstans. Också från familjen måste man freda sig. Att ständigt vara tillgänglig är inte nödvändigt (naturligtvis kan det finnas tider av undantag – som mamma till fyra barn vet jag det).

Detta har fungerat bäst för mig när det gäller att minnas Gud: – daglig andaktstid fastslagen (inte benhårt, men hårt) – några korta böner man kan ta till i dagens vimmel (Herre Jesus Kristus Guds son förbarma dig över mig syndare; Jesus, jag vill alltid vara din; Kom helige Ande; eller bara: Jesus, Jesus, Jesus) – pärlarmband med bibelord för varje pärla, sådana ord som ”talat” till mig, t.ex.: Om du vänder om, Eva, och är stilla ska du bli frälst, genom stillhet och förtröstan blir du stark. – och sist, en ”upptäckt” jag gjorde för något år sen. Att vända ansiktet uppåt och med trons ögon ”se” Jesus. Det kan vara en stor glädje mitt i vimlet.

Eva Hietanen 1.10.2013

Att dansa har sin tid

Praise Club har nu avslutat sin verksamhet. Lördagen den 21 september 2013 hölls avskedskonsert på Cronhjelmskolan i Larsmo inför 200 barn och vuxna.

I tio år har vi åkt runt och hållit barnmöten, inte bara under Vår- och HöstOaser utan även i andra sammanhang. Vi har medverkat på läger, konferenser, församlingskvällar, gudstjänster, konserter och ledarskolningar, och gjort totalt kanske 150 framträdanden. Vi har spelat in cd-skivor, gjort en dvd, filmat teveprogram, publicerat en adventskalender och upprätthållit en hemsida, allt för att nå så många barn som möjligt.

Fastän vårt cv kan verka imponerande är det ingenting värt om det bara handlat om oss. Om allt vårt arbete resulterat i att barnen endast minns oss ”gröntröjor”, våra upptåg, roligheter, sånger och danser, har vi missat vårt mål fullständigt.

Allt handlar om Jesus.

Inför våra barnmöten har vi ofta bett om att få vara genomskinliga, transparenta, för att inte stå i vägen för Jesus. Vi har önskat att barnen skulle få uppleva sådana gudsmöten att vår närvaro blivit överflödig. Och vi har försökt ge barnen verktyg som de på egen hand kan använda i sin trosutövning. Hur vi lyckats i detta har jag egentligen ingen aning om, men det har glatt oss då vi fått höra att barn tagit modell av det som vi gjort och tillämpat det på egna sätt.

39Att dansa har sin tid. Det har vi nu gjort i tio år. Vissa av oss fortsätter att dansa i andra sammanhang. För andra väntar nya uppgifter eller en period av vila. Vilket det än blir tror jag att åren i Praise Club gett oss beredskap att möta de utmaningar som väntar, för Gud har använt gruppen som ett växthus, där var och en i egen takt fått mogna. Det är jag mycket tacksam för.

Det lär vara svårare att lägga ner en verksamhet än att starta en. Nu förstår jag varför. Att Praise Club slutar beror inte på att behovet av vår insats skulle ha minskat. Tvärtom. Ändå kommer man ibland till en punkt i livet, när det är dags att gå vidare. Praise Club nådde en sådan, men att fatta beslutet var inte lätt. Ändå var det rätt beslut.

Oasrörelsens barnverksamhet fortsätter givetvis, trots att namnet Praise Club försvinner. Emma och Hanna tar över och bygger vidare mot nya visioner och nya mål. Säkert kommer de att ta med sig impulser och intryck från tiden i Praise Club, men de behöver också få utrymme att utveckla någonting eget. Vi ska stöda dem på de sätt som vi kan – i bön och med ekonomiska bidrag, men kanske också med en liten arbetsinsats då och då. Det bästa en barnledare kan få höra är ett erbjudande om hjälp. Det ska vi ge dem.

Att dansa har sin tid. Här i detta liv hamnar vi ibland i situationer där dans inte är det första – eller bästa – alternativet, men inför Guds tron i himlen är det alltid läge att dansa. På den plats där all världens sorger och besvikelser är undansopade för gott och där glädjen inför universums Skapare är det starkaste som finns kvar, där får vi uttrycka vår tacksamhet med hela kroppen. Jag hoppas att Praise Club lyckats förmedla åtminstone en liten glimt av detta.

Krister Lillas 24.9.2013

PS. Trots att Praise Club nu avslutat sitt värv kommer vi att fortsätta att dela ut Roadtrip-skivor så länge det finns efterfrågan. På fem veckor har vi delat ut nästan 2000 skivor och en nytryckning står för dörren. Om du vill understöda detta går det bra att betala in på Oasrörelsens konto (FI97 5553 0320 0122 14) under märket ”Roadtrip”. Varje ny skiva kostar 2 euro. 100 euro ger med andra ord skivor till 50 nya familjer. Stöd gärna. DS.

Ett himmelskt bankkonto

OLYMPUS DIGITAL CAMERAHärom veckan var jag in till den lokala banken i Terjärv för att öppna ett bankkonto till min nyfödde son Zacharias. Medan jag satt där och fridfullt väntade, medan banktjänstekvinnan (eller vad det nu heter) matade in uppgifter om min son på sin dator, fick jag plötsligt en tanke. Jag började tänka på Zacharias’ stundande dop och på vad det innebär att vara en döpt och troende kristen, en med-lem i Kristi kropp och Guds rike.

Här satt jag och öppnade ett jordiskt bankkonto åt min son, och är det inte en fin bild av vad Gud gör med oss i det kristna dopet? Att bli döpt är att få del av tron och därmed av de himmelska skatterna, ”all den himmelska världens andliga välsignelse” som det står i Ef. 1:3. Dopet och tron på Jesus handlar om att vi har ett himmelskt bankkonto, vi har en massa härliga skatter som kristna: evigt liv, den helige Ande inom oss, frid med Gud och i vårt inre, glädje, en framtid och ett hopp osv.

Allt detta, frälsningen, tron, den helige Ande med alla sina goda frukter (Gal 5:22 ff) är gåvor som vi får ta emot enbart av nåd. Det är ingenting vi kan förtjäna eller pressa fram i egen kraft. Precis som jag som far har tänkt på min son och gett honom jordiska skatter innan han själv ens kan tala eller be om någonting av mig, så har vår himmelske Fader också tänkt på dig och mig redan då vi var små och genom dopets sakrament upptagit oss som fullvärdiga medlemmar i sitt rike.

Oavsett när i livet vi är döpta, så är dopet en port till Guds rike, till det himmelska bankkontot. Gud har tänkt på oss alla innan vi tänkte på Honom, då Han offrade Jesus på korset och i kärlek ”förutbestämde att vi skulle tas upp som Hans barn, enligt sin vilja och sitt beslut” (Ef 1:5).

Tack, Gud, för att jag får vara döpt och tillhöra dig! Tack för dina ljuva himmelska skatter, som håller då våra jordiska skatter förmultnar. Amen.

Daniel Norrback 19.9.2013

Tänkvärt

36Min gode vän Ulf Emeleus påminde mig om fin sak i Skriften. Platsen Gilgal är ett namn på en plats känd från Gamla Testamentet. I Josua  bok 5:9 berättas varför platsen fick namnet Gilgal. Israels manliga befolkning blev omskuren vid Gilgal. Efteråt sägs: ”Och HERREN sade till Josua: ”I dag har jag vältrat av Egyptens vanära från er.” Platsen fick namnet Gilgal, som den heter än idag.”

Egypten betydde vanära för Israels folk. Det var där man varit fångar, blivit förnedrade, känt skam för att man var slavar.  När folket omskars ingick de förbund med HERREN. De fick en ny identitet. Inte längre slavar, de behövde inte längre känna skam för sin bakgrund. Herren hade ju befriat dem till att tillhöra just honom.

Vi som är kristna har ett annat Gilgal. Konsonanterna i namnet GLG återfinns i Golgata. Det är platsen där vår vanära och skam tas bort. Slaveriet under synden formar vår självbild. Men genom dopet har vi intagits i ett nytt förbund. Vi tillhör den korsfäste Jesus. Vid Golgata har vi en ständig plats där vår vanära och skam vältras av oss.

Vår självbild behöver därför inte vara formad av syndens förnedring. Vi tillhör Jesus, vår Frälsare.

Jan Nygård 4.9.2013

Prioriteringar i livet

Jesus säger: ”Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ? Eller vad kan en människa ge till lösen för sin själ?”

Jag har tänkt mycket den senaste tiden på vilka prioriteringar, som driver människan vidare i livet. Vi har fått en viss mängd av resurser, som vi skall förvalta. Det kan bland annat vara fråga om utbildning, arbete, pengar, familj, vänner, tid. I allt detta kommer vårt Gudsförhållande som en del. Ryms han med i det dagliga livet, eller sitter Gud i baksätet och vårt ego sitter i framsätet?

Jesus säger att det finns gott om arbete i Guds rike, men problemet är att hitta arbetare, som är villiga att anta utmaningen. Jag tror att vi kristna står inför stora utmaningar att inte sjunka alltför mycket ner i det tempo och de värderingar, som finns i vår omgivning. Uttrycket ”att förverkliga sig själv” kommer från många håll och frestelsen är stor för oss alla att falla in i det tänkesättet.

Jag har inte någon exklusiv lösning på det här med att hitta en rätt prioritering i livet. Men det är viktigt att vi stannar upp och tar till oss Jesu ord, då han säger att vi skall söka Guds rike först och sedan har han lovat att allt det andra, som är nödvändigt för oss, skall vi få. Det här är någonting för oss alla att tugga på.

Stig Kronlöf 28.8.2013

De rodde över Kvarken

Vid bokbordet vid Oasdagarna i Hudiksvall frågade försäljaren av mig, då han hörde att jag kom från Finland, varifrån jag kom. Jag berättade att IMG_7673jag kom från ett ställe nära Jakobstad som heter Purmo. Då berättade han att han hade rötter i Vörå.

Han berättade en historia man sällan hör. Hans farfar som hette Bengs (tror jag) hade tyvärr förälskat sig i en flicka som familjen inte tyckte var det bästa för den då unga mannen. Det förälskade paret beslöt då att rymma fältet och rodde över Kvarken. De landade i Härnösand och gifte sig där. Nu var deras barnbarn i mogen ålder och sålde kristna böcker i Sverige. Förunderliga är livets vägar.

Har du någon gång, då du stått vid havets strand, funderat över hur långt det är till Sverige? Det har jag! Man kan tydligen ro över …

Marianne Sandström 21.8.2013

Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta…

Jag var trött och håglös. Det var tid för min dagliga stund med Gud, bara Gud.

33Gud har genom åren lärt mig att om jag känner mig trött när vi ska ha date (mera känt under namnet andakt) så beror det ibland på att mitt undermedvetna försöker trycka ner något, något som behöver komma upp i ljuset – alltså bekännas inför Gud. Han har också (genom en kristen syster i Amerika, Leanne Payne) lärt mig att inte rota och gräva i mitt inre. Det som behöver bekännas lyfter Anden upp bara jag ber om det och är stilla. Så också den här kvällen. Det var ingen ”stor” sak. Jag hade irriterats på en närstående, men lagt locket på och låtsats som att allt är bra. Nu fick jag både bekänna den synden och förlåta min kära.

Den frid och glädje Gud ger efter en sådan enkel vägkorrigering (”se till om jag är på en olycksväg och led mig på den eviga vägen”) är verkligen värd att söka. Tröttheten och håglösheten var som bortblåsta. Också kärleken till min närstående fick ny glöd. ”Om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra …”.

Ibland när jag ber Anden utrannsaka mig, visar Gud mig hur mycket trots det finns i mitt hjärta. Eller nej, det gör han inte – inte hur mycket, det skulle troligen knäcka mig – men att där finns trots, och att jag har låtit mig ledas vilse av det. Då får jag bekänna igen. Och Gud är trofast, han förlåter, och förlåter, och förlåter …

Eva Hietanen 15.8.2013

Det där med att vara hustru

Liksom kyrkan underordnar sig Kristus, så skall också kvinnorna i allt underordna sig sina män. – Ef. 5:24

Många är de gånger jag funderat på vad dessa ord egentligen innebär. Både innan jag gifte mig och efter jag gift mig har jag grunnat på denna vers. Den består av en enda mening, men ändå säger den så mycket. Djupet i versen är större än man kan ana, ofta också större än man lyckas förstå.

32Versen väcker starka reaktioner. Antagligen är det ganska vanligt att ens tankar går till den klassiska bilden av en slav och en herre. Kvinnan är slaven och mannen är herren. Så har jag länge också tänkt på det, eftersom jag inte sett något mer i versen än det. Jag har på något sätt inte kopplat ihop början av versen med slutet. Kvinnorna skall i allt underordna sig sina män, det har jag läst och tagit till mig, men orden liksom kyrkan underordnar sig Kristus i början har på något sätt glömts bort. Den starka reaktionen på just den senare delen av versen gör kanske att man missar att koppla ihop de två delarna, även om man i viss mån kanske insett att de har något med varandra att göra. Missar man att koppla dem samman händer det lätt att versen känns motbjudande.

Under ett bibelstudium för ett par veckor sedan insåg jag kopplingen mellan de två delarna av versen och jag såg en helt ny dimension av det hela. Talaren lyfte fram att kyrkan underordnar sig Kristus bland annat genom att ta emot allt det Han ger henne, såsom nåd, kärlek och förlåtelse. På samma sätt skall kvinnan ta emot det hennes man ger henne: kärlek, tjänster, hjälp, tålamod, råd … Kvinnan behöver inte försöka vara självständig, stark och klara sig själv. Mannen finns ju där för henne, på samma sätt som hon också finns för honom. Denna dimension av bibelversen öppnade mina ögon och hjälpte mig att se den som den kärleksfulla vers den i verkligheten är.

Så ni hustrur, ta emot det era män vill ge er! Och ni män, fortsätt att ge fastän era hustrur inte verkar vilja ta emot det ni ger!

Det var min tanke denna vecka.

Emma Lönnqvist 9.8.2013

Omständigheterna eller Gud?

omständigheter

Känner du igen dig på bilden ovan? Du har det jobbigt. Du känner sig pressad och jagad av omständigheterna och har ingen kontroll över situationen. Det är därför du ser så missnöjd ut. Du hade planer för sitt liv, men det går inte alls som du tänkt dig. Du känner att allt går för fort och att du inte kan stanna. Allt bara pressar på.

Det här är verkligheten för många människor. Ofta är det precis så här som det upplevs. Men inte alltid. Det finns en annan möjlighet som vi som kristna inte ska förbise. Vi vrider lite på bilden så får den ett helt annat perspektiv.

gud

Kanhända är det en svår uppförsbacke du går igenom och det i själva verket är Gud som genom omständigheterna föser dig framåt? Utan hans hjälp skulle du rasa baklänges ner för backen och tvingas börja om.

Ibland när jag känner att jag inte har kontroll över skeendena i mitt liv borde jag kanske tänka mig den här möjligheten. Kanske (en del av) omständigheterna bara är Guds hand som för mig mot något som jag inte kunde nå på egen hand. Vi ber: Gud låt mig alltid vara ledd av dig. Hjälp mig att kunna räkna med din ledning även när jag inte ser den tydligt, även när jag upplever min situation som ett kaos av händelser. Hjälp mig att kunna lita på att även där finns du med. Gud, jag vill överlåta mitt liv i din hand. För mig dit där du vill ha mig. Amen.

Ove Lillas 30.7.2013

Några fördomar kan ryka på vägen

Vi var på resa i Frankrike och hade massor av upplevelser att ventilera i den mysiga lilla restaurangen där vi väntade på maten vi beställt.35 Som vi brukade satt vi också och lyssnade på språken som surrade omkring oss och försökte gissa oss till varifrån folk kom. Där fanns danskar, britter och några som talade ett helt främmande språk, kanske östeuropéer.
– De som sitter bakom oss är amerikaner, sa min man. Vi hade roligt åt mammans konstnärliga yttre, rött rufsigt hår och en basker a la sextitalshippie. Eftersom vi just då vistades i en liten stad vid Seine, inte långt från Giverny, där Claude Monet bott och målat sin näckrosdamm, tänkte vi att den amerikanska frun ville ge sken av stor konstnärlighet med sin klädsel. Och vi talade något nedlåtande om detta. Men min man blev på riktigt intresserad av familjen.
– Borde man tala mer med andra turister? sa han. Jag tyckte det var en dålig idé, hade ingen som helst lusta att tala med någon annan än honom.
– Inte måste man anstränga sig, sa jag. De andra vill säkert också vara för sig själva. Jag har en dragning till isolering och ”trygghet”. Ändå är jag lika nyfiken på människorna omkring mig, så när jag kom tillbaka efter att ha betalat maten och förstod att min man gått över ”gränsen” och var i ivrigt samspråk med amerikanarna, blev jag riktigt glad.

De visade sig vara från San Francisco, och inte alls så tillgjorda som vi trott. Den äldre dottern hade gjort ett skolarbete om Finland, som hon tydligen delgett sin mamma innehållet i (och också i amerikanska familjer är det mamman som pratar för sin tonårings räkning). Bland annat visste de att den finländska föräldraledigheten hör till de bästa i världen och att kvinnans möjligheter att vara både mor och sköta ett jobb utanför hemmet är väl garanterat i vårt land.

Vi fick en intressant pratstund med familjen som bland annat korrigerade vår bild av amerikaner som helt inkrökta och ointresserade av resten av världen. Man måste inte tala med andra turister, men varför inte. Några fördomar kan ryka på vägen.

Eva Hietanen 25.7.2013

Tillsammans

I början av juli åkte jag med Mats Sjölinds lovsångsteam till Hudiksvall, dit vi var kallade 29för att leda lovsången vid svenska Oasrörelsens norra sommarmöte, en konferens som hölls i stadens pingstkyrka Högliden med en fantastisk utsikt över staden och de omgivande nejderna. Temat för konferensen var ”Jesus, rör vid oss” och vi fick på många sätt uppleva hur människor blev berörda, upprättade och utrustade till tjänst. Vi fick också erfara mycket glädje och värme och många kära återseenden.

Ett profetiskt tilltal som både vi finländare och de svenska arrangörerna fått ta del av innan oasen var vikten av enhet och att göra saker tillsammans, och en titt på talarlistan visade att man faktiskt tagit detta till sig. Där fanns förutom Oasrörelsens eget folk ett par pingstpastorer, en frälsningssoldat, en messiansk jude och en professor i miljömedicin – bland annat. Bredden var påfallande.

Men enheten syntes inte bara i programfoldern. Även under de olika samlingarna kunde vi rent konkret se hur olika delar av Kristi kropp samarbetade och betjänade varandra, inte bara på uppmaning av mötesledningen utan också helt spontant. Och det var underbart att se den glädje med vilken människor gick in i sina olika uppgifter.

Kanske är det just det som händer när rätt kvinna eller man hamnar på rätt plats – det förlöser en inspiration och en glädje som bara kan aktiveras av den helige Ande. Kanske är det till och med så att vi i församlingen allt mer borde satsa på att få ut människor i tjänst på olika sätt – rätt tjänst, vill säga. Jag tror att tiden är förbi, när några anställda ensamma ska sköta församlingens verksamhet. Skörden är stor och mogen och varje arbetare behövs – i de uppgifter var och en är utrustad för.

Låt oss sluta prata om att tjäna i Guds rike tillsammans och i stället strategiskt och målmedvetet jobba för att i ordets mest konkreta bemärkelse aktivera alla delar av Kristi kropp. Det finns så mycket oanvänd potential som fortfarande sitter i kyrkbänken. Där ska den inte sitta, den ska ut på fältet.

Krister Lillas 17.7.2013

Syndens dagliga plåga och Rättfärdig i Jesus

Titlarna är hämtad från äldre böcker som utgör sammanställningar av C.O. Rosenius utläggningar från 1800-talets väckelsetider i Sverige. Rosenius skrivelser har alltid intresserat mig. Dels beroende på att jag själv under två år hade möjlighet att studera teologi på Johannelund i slutet av 1970-talet. Denna teologiska skola vårdar sig om arvet från Rosenius. Men jag läser även gärna Rosenius därför att han är helt enkelt är bra. Han skriver själavårdande, bibliskt och djupt.

Denna titel fångar upp en sida i det kristna livet som vi som kristna aldrig kommer ifrån på denna sida av graven. Syndens frestelser och lockelser följer oss ständigt. På samma gång är en kristen hela tiden omsluten av Guds nåd och iklädd Jesu rättfärdighet. En av poängerna med denna rättfärdighet är att den är främmande. Med detta uttryck menas att den inte är vår egen. Det är Jesu rättfärdighet som gäller för en kristen. I uttrycket döljer sig ytterligare en till djupt biblisk tanke. Den innebär att vi inte ser den, inte så ofta får erfara den. Den finns där hela tiden men den skall tillägnas genom tron. Detta för oss fram till den egendomliga slutsatsen, att synden, som vi inte är skapta till eller för, den får vi erfara dagligen. Den plågar oss och får oss ibland att förtvivla. Kan den verkligen förlåtas, eftersom det inte på något sätt verkar att den skulle försvagas vartefter vi växer till i helgelsen? Men rättfärdigheten, som vi är frälsta till, verkar vara så långt borta. Framstegen i det kristna livet följs ibland av flere bakslag. Då undrar man förstås om man verkligen är kristen på riktigt. Kanske har man lurat sig själv?

Dylika frågeställningar tar Rosenius upp och återkommer ofta till i sina skrifter. Och de är aktuella också idag.  Äkta kristen tro prövas på detta sätt. Ju mer den förmår att genom tron tillägna sig Jesu rättfärdighet, trots att erfarenheten talar emot, desto starkare blir tron.

Paulus skriver i Rom 14: 17: ”Ty Guds rike består inte i mat och dryck utan i rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande”. Rättfärdighet här innebär denna främmande rättfärdighet. Den blir den troendes frid. Genom denna Jesu rättfärdighet har vi nämligen frid med Gud, såsom det sägs Rom 5:1. Lägg märke till att friden här inte betyder en inre frid, utan är ett tillstånd, ett fridsrike där vi som kristna får vistas. Där får vi genom tron lära oss att Gud är nådig. Friden är alltså en följd av att Gud inte är vred och arg på oss. Han tillräknar oss inte synden som plågar oss. När vi vet detta kan vi mer fröjda och glädja oss i den helige Ande.

Som kristna gläder vi oss således över att vi är rättfärdiga, trots att vi dagligen märker att vi i oss själva inte är rättfärdiga. Vi gläder oss och jublar över att vi har frid med Gud, trots att hjärtat ofta upplever förebråelser och ofrid. Vi är glada, trots att vi till det yttre inte har så mycket att glädja oss åt. Paulus säger att vi gör detta i den helige Ande. Sannerligen behöver vi Guds Ande för att kunna göra det.

Jan Nygård 9.7.2013

Det syns nog vad ni gör

Vad gjorde vi? Vi satt i ett café och drack en kopp kaffe. En av vännerna ville ha förbön. Vi lade våra händer på henne och bad en stund där vi satt. Då kom Helena in och sa: ” Det syns nog vad ni gör.”

So what? Vem bryr sig? Jag tyckte det var bra att vi fick be för varandra i ett café. Ingen verkade ta någon notis om det i alla fall. Kanske någon kikade lite diskret. Det kändes bra att vännen fick hjälp och att vi hade frimodighet att ta vara på stunden. Ja, att bekänna vår tro på Jesus. Här och nu.

Ta vara på varje tillfälle. Ert tal ska vara vänligt, kryddat med salt så att ni vet hur ni bör svara var och en.” (Kol. 4:5-6)

Vänligt och kryddat med salt. Salt är så viktigt. Jag bodde en tid i en liten afrikansk by. Ibland fick jag se något exotiskt. En karavan med kameler och köpmän kom från Mauretanien för att sälja salt. De gick i en lång rad på den afrikanska savannen och stannade och lastade av när de kom till en by. Då blev det handel, antingen med pengar eller byteshandel. Byborna behövde nödvändigt salt inte bara för smakens skull utan även för att salta in fisk. Ofta hade man bara couscous och en salt fisk till middag. Det gick det också. Men utan salt gick det inte.

Vårt tal ska vara kryddat med salt. Gott kryddat, så att vi vill ha (höra) mera. Med salt, så att det blir hållbart. Salt skapar också törst. Min tanke idag är: Tar vi vara på de tillfällen vi får? Märker vi dem? Hur är det med saltet? Är vi salt i samhället? Kan någon säga om dig och mig, om vår församling, vår gemenskap: ”Det syns nog vad ni gör.”?

Jesus säger: ”Jag ska berätta varför ni är här. Ni ska vara saltet som lockar fram smaken av Gud på jorden. Om ni tappar sältan, hur ska folk då kunna känna smaken av Gud? Se det så här. Ni ska vara ljuset som gör Guds alla färger synliga. Om jag gör er till ljusbärare tänker jag väl inte gömma er under en bunke heller? Så lys! Stäng inga dörrar! Bjud på era liv!”   (Matt. 5:13-16, The message på svenska)

Maj-Britt Sandvik 2.7.2013

Jag vill ge dig, o Herre, min lovsång

För många år sen tyckte jag lovsång var farligt. Ja, faktiskt! Men det var nog inte själva musikstilen som var problemet. Under den här perioden i mitt liv var jag på väg längre och längre bort från Herren och ett kristet liv. Annat lockade. Jag blev rädd för Gud. Jag tog avstånd från Jesus.

Jag var speciellt rädd för lyfta händer, tungotal och profetior. Där man sjöng lovsång, måste man säkert vara extra andlig och väldigt uppfylld med helig Ande och det var skrämmande, tyckte jag. För mig hörde lovsång och Ande ihop. Egentligen var det nog den helige Ande jag var rädd för. Jag trodde att om jag sjöng lovsång och tillät mig att bli fylld av Anden skulle Gud kunna göra bort mig inför en hel församling. Jag var livrädd för att jag plötsligt skulle börja bete mig helknäppt, tala i tungor, att någon skulle profetera över mig eller dylikt.

Ironiskt nog var det lovsången som blev min räddning. Min pojkvän, numera äkta man, kom med i ett lovsångsteam och jag mer eller mindre tvingades börja konfrontera min rädsla. Jag följde med på möten, men satt och bad krampaktigt att Gud inte skulle göra något obehagligt med mig.

Något år senare var plötslig jag också med i samma lovsångsteam. Det fanns ju aldrig något att vara rädd för! Det har tagit många år och små steg i taget att förstå det, men Gud är tålmodig. Han har aldrig gjort bort mig eller tvingat mig till något. Gud älskar mig. Han drog mig sakta men säkert tillbaka mot sig. Lite i taget har Han visat vem Han egentligen är. Nu kan jag av hela hjärtat säga: ”Jag vill ge dig, o Herre, min lovsång.”

Anna-Karin Johansson 25.6.2013

Hjälp, vargen äter upp mig!

Efter att ha läst för barnen om Rödluvan vaknade jag till rädslan att vargen äter upp mig. Hur är det möjligt att jag, vuxna människa, lever så in i berättelsen att jag drömmer om sagan efteråt?

I dag läste jag ett bibelställe som väckte minnet av min gamla dröm.

”Den som stoppar till sina öron för att inte höra om blodsgärningar och sluter sina ögon för att inte se det onda, han skall bo i höjderna, klippfästen skall vara hans värn. Sitt bröd skall han få, vatten skall aldrig fattas honom.” Jes. 33:15b-16.

Kunde Jesaja veta något om våra dagars utbud på teve och filmer? Finns det en välsignelse i att inte höra om blodsgärningar? Finns det en välsignelse i att sluta sina ögon inför våld? Kan det vi matar vår själ med påverka vårt inre?

Jag har inte sett detta Bibelställe förr. Har du?

Marianne Sandström 20.6.2013

Är du missionär där du går fram?

Man fastnar så lätt i bekvämlighetens fälla. Gud vill lossa dig ur fällan och hjälpa dig att göra folk till lärjungar medan du går fram i livet. Vi är kallade till detta.

Jag sjunger i en kör som heter Evangelicum. I maj 2013 reste kören till Ryssland. Vi besökte missionärsfamiljen Christina och Andrej Heikkilä i Keltto nära S:t Petersburg. Jag trodde resan skulle bli en vanlig körresa – vi åker runt och sjunger i församlingar samt turistar lite på samma gång. Resan blev sådan, men den blev även något helt annat. Något mycket mer. Efter en ungdomssamling under resan gick några av oss finlandssvenska ungdomarna för att prata lite mer med Andrej. Diskussionen berörde kallelse och mission. Andrejs iver och gudsfruktan fick mig att fundera på mitt liv och mina prioriteringar. Vad sätter jag min tid på? Vad gör jag med mitt liv?

Det är sant att inte alla ska åka som missionärer till utlandet. Vardagsmissionärer i Finland behövs. Men om man kommer fram till att man ska vara missionär på hemmafronten finns det en fälla som man så lätt ramlar i. Man kunde kalla fällan bekvämlighet. Det är ganska enkelt att vara kristen i Finland, vilket gör att man lätt lutar sig tillbaka och blir bekväm. Man studerar vidare, man börjar jobba, man bildar familj … Man bygger sitt hus, rensar sina rabatter, reser till Mallorca, har släktkalas … Men är man missionär? Finns tanken Gud, i dag går jag ut som Ditt vittnesbörd! i ens hjärta varje dag? Finns tanken i ditt hjärta varje dag?

Jag upplevde en kort kris när jag kom hem från Ryssland. Allt kändes så onödigt. Jag frågade mig själv vad jag egentligen håller på med. Jag skriver tenter, skickar in inlämningsuppgifter, lånar litteratur, men ÄR JAG MISSIONÄR? Jag insåg att jag blivit bekväm. Jag har redan hunnit ramla i fällan flera gånger efter resan, men sådana är ju vi människor. Tack och lov har vi En som kan påminna oss att vi gått fel och visa oss på vägen upp ur fällan. Så veckans tanke för dig – strävar du efter att vara missionär där du går fram just nu? Och kom ihåg: Vad ni än gör, så gör allt till Guds ära. (1 Kor. 10:31)

Emma Lönnqvist 11.6.2013

Solstrålens predikan

Jag älskar sommarmorgnar. Riktigt tidiga sommarmorgnar. När jag ska till jobbet stiger 23jag upp nån gång mellan kl 6 och 6.30. Vid den tiden skiner solen in genom vårt badrumsfönster som vätter mot norr. Jag brukar stå några sekunder med ansiktet i solskenet och blunda, låta solen värma min hud och ljuset påskynda uppvaknandet. Inte vet jag om det hjälper, men skönt är det.

I mitten av maj stiger solen så sent över grannarnas uthus att den med nöd och näppe kommer sig att lysa in genom fönstret. Första morgonen denna vår som jag solade mig på det här sättet så lyste solen så snävt in genom fönstret att jag fick luta mig långt in i ena kanten av fönstret för att ljuset skulle träffa mitt ansikte.

Då var det som om Gud gav mig en tanke. På samma sätt som jag lutar mig in i solgasset i fönstret får jag också luta mig in i Guds ljus. Det är inte säkert att det faller på mig överallt. Ibland måste jag komma i rätt läge och kanske luta mig lite åt rätt håll för att riktigt känna Guds ljus skina på mig.

Det här behöver jag var uppmärksam på. Var skiner Guds ljus i de vardagliga situationer jag möter? Var kan jag luta mig lite för att få mer av det? Håll med om att det är en fascinerande tanke.

Nåväl, jag fortsatte mina morgonbestyr i badrummet, öppnade spegeldörren i badrumsskåpet och märkte inte förrän efter en stund att en solstråle reflekterades mot väggen precis under fönstret. Ljuset kastades via spegeln i dörren och bara den snäva vinkeln som ljuset hade genom fönstret gjorde det möjligt.

Vad gjorde jag då i min ensamhet? Jo, naturligtvis lutade jag mig med ansiktet mot väggen och lät solljuset än en gång lysa på mig. Det var precis lika varmt och lika ljust som när jag hade lutat mig in mot fönstret.

Då var det som om Gud igen gav mig en tanke. På samma sätt som solljuset kastades via spegeln kan Guds ljus reflekteras via människor, händelser och skeenden i min vardag. Det direkta Gudsljuset skiner på mig i bibelordet, i bönen, i lovsången, i undervisning och liknande. Men det reflekterande ljuset från Gud kan jag möta nästan var som helst.

Jag cyklade till jobbet den morgonen och kände en sådan glädje över alla de välsignelser som Gud ger på olika sätt. Jag insöp den friska morgonluften, såg hur trädens löv börjat spricka ut, kände glädje över min stad, min församling, människorna jag mötte och tryggheten och välståndet vi har i vårt land.

Ove Lillas 4.6.2013

Det som räcker

För några år sedan lossnade näthinnan i mitt ena öga och jag blev inlagd på sjukhus för operation. Kvällen före operationen låg jag i min säng och oroade mig, för jag hade aldrig blivit nersövd tidigare och visste inte riktigt vad som väntade mig. Jag bad: ”Gode Gud, om du helar mitt öga nu i kväll, så lovar jag att vittna för kirurgen, som blir förvånad då han inte hittar några fel att rätta till.” Jag tyckte att detta var en alldeles utmärkt lösning. Jag skulle slippa det som bekymrade mig och Gud skulle få äran. Helt perfekt!

Nu var det så att Gud denna gång hade tänkt sig en helt annan agenda. Det är ju så med Gud ibland, att hans planer avviker från det som vi tänkt oss. Knappt hade jag avslutat min bön, förrän jag upplevde att Gud ställde mig en fråga: ”Tror du, Krister, att jag är med dig?” ”Javisst tror jag det”, svarade jag, för jag vet ju att det står i Bibeln att Jesus är med oss alla dagar och så vidare. ”Visst tror jag att du är med mig.” Genast ställde Gud nästa fråga: ”Räcker inte det?” I den sekunden insåg jag att Gud med min sjukhusvistelse i första hand inte vill nå ögonkirurgen på Universitetssjukhuset i Uleåborg, utan han ville lära mig vad förtröstan innebär. Han ville lära mig att lita på honom, även om jag inte visste hur framtiden såg ut. För är det inte just i de situationerna som vi behöver kunna lita – när framtiden är oviss och den dagliga tryggheten vacklar? Är det inte just då som vi i behöver veta vad förtröstan på Gud handlar om – och våga släppa taget? Jag svarade: ”Det är klart att det räcker. Vad annat behöver jag, när jag vet att du är med mig?”

Ronja Rövardotter gick ner till älven när hon skulle akta sig för att trilla i älven, för det var bara där som det var någon idé med att akta sig, och visst är det så med oss också. Det är i de svåra situationerna – och bara där – som vi lär oss att lita på att Guds omsorg räcker. Därför får vi se varje svårighet också som en Guds möjlighet att låta oss växa. Nu skulle jag gärna skriva att jag efter denna dialog med vår Herre sov som en stock och vaknade som en sann troshjälte, men det blev nog inte många timmar sömn. Å andra sidan kom jag ur min svårighet med livet i behåll och med ett öga som både går att använda och som dagligen påminner mig om att det räcker att Gud är med mig. Vad annat behöver jag egentligen?

Krister Lillas 28.5.2013

Att lyssna och att lyda

Vad då? Jag glömde ju redan vad han sa. Hur vad det nu? Inga religioner leder till Gud. Tusen vägar leder till Kristus. Bara en väg till Gud, genom Kristus. Nej, det här blev invecklat. Hur kan jag redan ha glömt de tydliga, visa orden som jag hörde i den ekumeniska TV-gudstjänsten från Trollhättan? Den som var så fin, härliga sånger, glad gemenskap, klar biblisk undervisning.

Tänk vad mycket fin undervisning jag fått och som jag helt enkelt glömt.  Men det här kommer jag ihåg. Jesus har lärt oss två saker: att komma och att gå. Hur enkelt som helst.

Kom till mig ni alla som arbetar och bär på tunga bördor, så ska jag ge er vila.” (Matt. 11:28)

”Den som kommer till mig skall jag aldrig någonsin kasta ut.” (Joh. 6:37)

Kom till MIG. Helt underbart. Rening, förlåtelse, ny kraft, glädje och frid får jag ta emot. Jag får dela mina bekymmer och mina behov. Alltid. Men inte bara för egen del.

Gå ut! Ja men … Jag? … Kan inte… Vågar inte … Hur? Men då kom tanken tilll mig: Han går ju med. Han leder mig till människor just i dag. Han ger mig kärlek och frimodighet så att vi får goda samtal och möten – mitt i butiken (HalpaHalli vanligen). Inte så märkvärdigt eller svårt. Jag behöver varken planera eller anstränga mig. Eller vara rädd för att misslyckas. Bara vara öppen.

Kom till mig. Gå med mig. Det är min tolkning av mission. Vad är din?

”Försitt inga chanser. Gör det mesta av alla tillfällen. Var vänliga när ni talar. Målet är att locka fram det bästa ur dem vi pratar med, inte att sätta dem på plats eller hålla dem utanför.” (Kol. 4:5 The message på svenska NT)

Och det jag glömt, det påminner Hjälparen mig om när det behövs.

Maj-Britt Sandvik 21.5.2013

Ett tröstens ord

Kvinnan i kassan upplevde en stor sorg i sitt liv och jag visste om det. Och här stod jag nu öga mot öga med henne och hade precis betalat. Jag ville säga något tröstande och jag famlade febrilt i tankarna efter de rätta orden. Min tvekan räckte högst tre sekunder. Sen kom nästa kund och situationen var som bortblåst. Jag lommade snopet vidare utan att ha sagt något alls.

Känner du igen situationen? Jag vill vara till välsignelse för andra. I min fantasi sker fantastiska saker. Jag får tala tröstande ord till sörjande och be för dem som lider på olika sätt. Jag får vara ett vittne i vardagen och Gud gör stora saker genom mig.

Men det var i fantasin det. I verkligheten går det ganska knaggligt.

Jag gjorde mig ärende till den sörjande kvinnas kassa på nytt samma dag. Nu var jag förberedd, för i fantasin hade jag planerat vad jag skulle säga och hur det skulle gå. Fantastiska saker skulle ske. Men samma sak hände. En sekunds tvekan och så kom någon och störde.

När jag för tredje gången fick stå öga mot öga med samma kvinna visste jag att jag inte kan räkna med en drömsituation, för verkligheten är besvärligare än så. Den här gången var vi inte ensamma, men jag lyckades säga att jag ber för henne. Hon tackade. Det blev mycket enklare och mer tafatt än jag föreställt mig. Men jag fick säga det viktigaste och resultatet fick jag överlämna åt Gud.

I verkligheten – låt oss hålla oss till den – sker de viktiga samtalen i svaghet och bristfällighet. De kan ske tafatt och klantigt. Men Gud kan använda även sådana situationer.

Nästa gång jag träffade kvinnan skedde faktiskt något smått fantastiskt. Vi hade flera minuter helt för oss själva där vid kassan och kunde tala om det svåra i livet på ett avslappnat och naturligt sätt. Inte direkt ett sånt samtal som man brukar ha invid en kassaapparat. Det var ett konstigt samtal med tanke på var vi stod. Men i svåra situationer måste de konstiga samtalen föras. Egentligen är det inget konstig med det. Gud var där.

Ove Lillas 14.5.2013

Tillbakablick på VårOasen i Kristinestad

Jag personligen upplevde en viss trötthet och tomhet dagarna före VårOas-helgen. Jag har förstått att andra också har haft samma upplevelser. Men jag upplevde ändå att VårOasen fyllde ett andligt behov. Det fanns en förväntan i luften och den blev för många uppfylld.

Det som också var glädjande var den offervilja som fanns bland deltagarna. Den sammanlagda kollekten blev ca 2200 €. Tack vare en god husmor kunde matkostnaderna hållas på en mycket låg nivå.

Vi samlade inga stora skaror. De flesta var från närområdet. Men engagemanget från lekmän med olika uppgifter var glädjande. Bibeln talar ju om en kropp, som har många lemmar. Om en ny VårOas ordnas här, hoppas jag att vi kan engagera ännu mera människor kring detta. På det viset skapar vi en vi-anda, som stärker gemenskapen och skapar en större förståelse för varandra.

Det är viktigt att Oasrörelsen har aktiviteter i olika församlingar – dels för att inspirera församlingarna men också för att visa vad Oasrörelsen står för.

Stig Kronlöf 7.5.2013

På väg hem från VårOasen

De flesta av er som var på VårOasen minns säkert det ruskiga vädret på lördagkväll. Många hade säkert också en tung hemväg längs olika vägar i Österbotten. Det hade i alla fall jag.

Min lördag började med jobb och så fort jag jobbat färdigt satte jag mig i bilen och körde 200 km ner till Kristinestad. I Kristinestad fick jag spendera en fin eftermiddag och kväll med resten av Praise Club och alla barn. När jag skulle bege mig hemåt började det snöa. Vägen mellan Kristinestad och Vasa gick bra eftersom jag hade sällskap och slapp köra. Det var när jag befann mig någonstans mellan Vasa och Jakobstad, som jag var så säker på att jag skulle somna, köra ner i diket och dö, att jag nästan ringde min familj och vänner för att ta farväl. Klockan närmade sig ett, det var kolsvart, snö överallt och jag kunde inte komma ihåg när jag senast hade varit så trött.

Trots att jag kört vägen mellan Vasa och Jakobstad över hundra gånger hade jag ingen aning om var jag befann mig. Så jag bad till Gud att hjälpa mig hem helskinnad och sträckan mellan Kovjoki och Bennäs kändes åtminstone hälften så lång som den brukar. Och som sagt, jag har kört den sträckan över hundra gånger.

För Gud är ingenting omöjligt!

Hanna Sandberg 30.4.2013

Glädje över VårOas i Kristinestad

Mitt hjärta fylls av efterglädje då jag tänker på senaste helg. Jag tackar Herren för att så många var engagerade. Jesus jämför församlingen med en kropp, där Han själv är huvudet och vi är de olika lemmarna. Så var det! Det kändes så riktigt.

v17

I Kristinestad fanns det de som tog hand om de minsta barnen och andra som tog hand om skolbarnen. För ungdomarna fanns det eget program. Budskapet om Jesus talades på det ”språk” som var och en förstod.

De vuxna betjänades med god biblisk undervisning, professionella sångledare där texterna visualiserades av dansare och lokala, mogna förebedjare. Vi ska inte glömma att nämna dem som tjänade i bakgrunden – kökspersonalen, vaktmästare, planerare, kanslister, ekonomer med flera.

Bibeln säger att vi har kallats till att betjäna varandra med de olika gåvor vi har fått. Tack Gud för en försmak av det himmelska! Låt oss fortsätta att be för vårt land och vårt folk, att Ordet om Jesus ska ha framgång och att allt fler ska få lära känns Jesus som sin Herre och Mästare.

Marianne Sandström 23.4.2013

Följ mig!

Jag sitter på en sten vid stranden och tittar ut över vattnet. Framför mig breder sjön ut sig 20130320707och där på andra sidan har solen nyss stigit upp ovanför de mäktiga bergen. Vinden i ryggen är kylig, men redan kan jag känna hur solens första strålar värmer mig samtidigt som de målar en vackert glittrande väg rakt över sjön. Gennesaret.

Visst blir det på något sätt verkligare, påtagligare, det här med att Jesus faktiskt var människa och gick här på jorden. Det var ju precis här han gick! Om jag vänder blicken mot stranden i norr kan jag ana var Kapernaum ligger, hans hemstad. Här vid stranden har Jesus suttit och tittat ut över sjön och sett den välbekanta siluetten av bergen. Här har han, efter en lång vandring längs dammiga vägar, tagit av sig sandalerna och svalkat fötterna i vattnet, precis som jag gjorde. Här har jag – bokstavligen – kunnat gå i hans fotspår. Det känns förunderligt och hisnande.

”Följ mig, så ska jag göra er till människofiskare!” Följ mig. Det är ändå inte huvudsaken att jag följer honom här, i vägdammet i Galileen. Nej, jag tror att han efter vår morgonstund tillsammans här på stranden varsamt torkar mina våta fötter, tar mig vid handen och reser mig upp och säjer: ”Följ mig tillbaka till vardagen, till människorna som jag sänder i din väg idag, till dem som behöver en utsträckt hand, ett uppmuntrande ord, en vänlig blick, och till dem som gläder dig med sin gemenskap, sina gåvor. Där får du gå i mina fotspår!”

Och allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Gud, Fadern, genom honom. (Kol 3:17)

Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst. (Rom 12:1)

Annett Häggblom 18.4.2013

Jag tappade bort Gud

Det var en stor konferens i Joensuu. Förebedjarna hade under dagen varit på seminarium och fått undervising om förbön. Nu stod de i en lång rad, parvis, beredda att ta emot och betjäna människor.

Aldrig har jag sett en sådan längtan, hunger och törst. Människor strömmade fram. Många kom med stor nöd. ”Jag har förlorat kontakten med Gud. Jag är i en öken, allt är så torrt. Jag har tappat bort Gud.”

Vad var vårt svar? Ett stort igenkännande leende och ett tröstens ord. ”Kära du, det här är Guds verk. Han har gett dig denna torka för att skapa i dig en törst och en längtan. Det är början till en andlig förnyelse, en djupare relation med Herren Jesus.” Så fick vi lägga händerna på och be för Matti, Maja, Lisa och Anders. Och varje gång kom Anden till hjälp och förlöste gråt, glädje, frid. Vi gjorde egentligen ingenting annat än såg på hur Gud verkade. Guds närvaro var så stark.

”Som hjorten trängtar efter vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud. Min själ törstar efter den levande Guden.” Ps. 42:2

 Vi kan ibland tappa bort känslan, till och med vissheten, om Guds närvaro. Han är aldrig långt borta. Vi VET det. Liksom solen ibland är bakom moln. Vi VET att den är där, fastän vi inte ser det. Herren ger oss sådana skeden livet för att vi ska söka Honom och komma närmare Honom. Inte alltid förstår vi de mörka perioderna och behöver inte göra det, men ofta ger oss Herren ett ord att ta fasta på under dessa tider.

Min tanke och uppmaning i dag: Bejaka din innersta längtan efter Gud. Gud har lagt evigheten i människornas hjärtan. Vi är födda med en längtan efter honom.

”Endast hos Gud söker min själ sin ro, från honom kommer min frälsning. Endast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall inte vackla.” Ps. 63:2-3

Maj-Britt Sandvik 9.4.2013

Varför tystnade de vuxna?

Jag spinner vidare på förra veckans tanke om barnen som förebilder för oss vuxna och vill så här i påsktider göra det med en reflektion från Matteus 21. Jesus rider in i Jerusalem och en stor folkskara följer honom. Det står till och med att ”hela staden” kom i rörelse. Man breder ut mantlar, bryter palmkvistar och sjunger ”Hosianna, Davids son”, både stora och små.

Men när skaran så småningom kommer fram till tempel, där Jesus först kastar ut alla försäljare och sedan botar sjuka, då verkar det bara vara barnen som fortsätter att sjunga. Åtminstone är det dem som översteprästerna riktar in sitt missnöje på. ”Hör du inte vad de ropar?” Jo, Jesus hör och svarar att Gud låter en lovsång stiga upp ur barns och spädbarns mun.53

Min undran blir då följande: Varför tystnade de vuxna, när man kom in på tempelområdet? Kom man av sig när Jesus blev arg på försäljarna? Eller kan det ha varit så att närvaron av andlig auktoritet i form av överstepräster och skriftlärda lade munkavle på de flesta? Var det bara barnen som inte hade förstånd att vara tysta?

Följdfrågan blir då: Vilka ”auktoriteter” får i dag oss att tystna? Kollegorna på jobbet? Bänkgrannen i kyrkan? Släkt och vänner som tycker att lovsång till Jesus inte hör ihop med vad som passar sig?

Jag tycker att vi ska följa barnens exempel och ropa ut om Davids son i tid och otid. Inte för att provocera folk, utan för att Jesus alltid är värd vår lovsång, oberoende av var vi är och vem vi har runt omkring oss. Barn är generellt sett mycket bättre på detta än vi vuxna, så där får vi ta modell och vara frimodiga – även om ”översteprästerna” tycker att innehållet i sången rimmar illa.

Krister Lillas 1.4.2013

Lyssna på de små!

Jag förundras gång på gång över hur Herren använder barnen, till och med de riktigt små. Frågan är hur vi som är större tar modell av deras exempel.

Hemma hos oss händer det att barnen föreslår böneämnen vid familjens gemensamma aftonbön. Nära släktingar ska man be för – farmor, farfar, mormor, morfar, kusinerna osv. Ibland händer det ändå att någon föreslår någonting mera oväntat.

Nu senast var det tvååringen som sa ”Be Adia”, utan att vi just då skulle ha pratat om honom eller träffat honom under dagen. Vi bad följaktligen för pojkarnas kompis och hans familj. Detta upprepades några kvällar. Några dagar senare träffade jag mamman och berättade vad som hänt hos oss. Mamman tyckte det var bra, naturligtvis, och sa först inte mera om det hela. Efter en stund tittade hon på mig och konstaterade att pojken faktiskt haft jobbiga nätter men att det nu blivit bättre.

Jag fick mig igen en gång en påminnelse om att det är så viktigt att ta barnens böneämnen och funderingar på allvar. Vår lillkille hade ju helt klart för sig att här fanns ett behov av förbön, ett behov som vi inte kände till. Men när han sa vad vi skulle be för, och vi gjorde det, så ordnade Gud upp situationen.

Och vad lär vi oss:

Det är viktigt att be för det som Herren påminner oss om – Gud använder oss oberoende av ålder- Gud svarar på bön – Att barnen får lära sig be är viktigt.

Annika Collander 26.3.2013

Stressigt?

För mig har livet ändrat. Från årsskiftet fick jag nya uppgifter att förutom diakonin ta hand om församlingskansliet. Spartider. Jag har ännu inte lärt mig vad som ska lämnas bort inom diakonin. Det blir väl de uppsökande hembesöken? Detta att hitta ny nöd, som är diakonins varumärke, egentligen.”Snart blir det lugnare tider” är en tanke som kommer nu och då, men stressigt känns det, om jag struntar i gemenskapen med Herren.

Blommor

Påstående: Stressen minskar, ja kanske försvinner, då jag är med Gud. Varför söka efter frid på ställen som kostar, då jag får det gratis? Du somläser detta, testa mitt råd! Avdela x antal minuter för denna övning! Se vad som händer. Till mina rutiner hör OBLAT: O som i Ordet. Bibeln behövs. B som i Bön. Samtalet med Gud. L som i Lyssna. Jag försöker lära känna Herrens röst i stillheten. A som i Almanackan, för att där kunna skriva ner allt oväsentligt som kommer i tankarna och stör min andakt. T som i Tid. Prioritera rätt. Jesus säger: Jag är livets bröd, den som kommer till mig skall aldrig hungra. Joh 6:35. Min stress avtar under dessa stunder. Herren talar och ger min inre människa styrka. Han ger dessutom tankar som jag kan dela med mig under dagens lopp.

Marianne Sandström 19.3.2013

Demoner i dag?

Denna fråga är nu aktuell. En känd förebedjare på finskt håll är inte längre välkommen i en del församlingar. Utan att känna till vad förebedjaren sagt ställer jag mig dock frågan ovan. Det verkar som om folkkyrkan inte längre tror på demoners existens. Kvar finns endast sjukdomar som läkare och psykologer i egenskap av Guds medarbetare skall bekämpa. Ingen kristen har något att invända mot att Gud använder sig av dessa. Vi tackar Gud för läkarvetenskapen. Men det som tycks vara förgånget är om människor kan vara under influens av demoner.

Vår systerorganisation på finskt håll ”Hengen Uudistus kirkossamme” har utmanat kyrkans biskopar att vara tydliga i denna fråga. Jag förenar mig i denna önskan, men undrar om det inte klingar för döva öron.

Den karismatiska rörelsen är inte enhetlig. Alla som är karismatiska tänker inte likadant. Men den karismatiska rörelsen har lyft fram demoners existens som en verklighet. Överslag har säkert funnits. En psykisk sjukdom är inte besättelse – och då går det inte att driva ut en demon där den inte finns. Jag vill inte försvara misstag. Men frågan här ovan är viktig. Det motsatta fallet kan även råda. En demon försvinner inte med ångestdämpande eller depressionsmediciner. Då behövs nådegåvan att driva ut onda andar. Många kyrkor står fasta i denna praxis och har ofta en tjänst att hjälpa människor till frihet från onda andars inflytande. Det tror jag att även Oasrörelsen i dag vill.

Jan Nygård 12.3.2013

Andlig förnyelse? 

Ja, det är något som vi både ber om och arbetar för i Oasrörelsen. Behöver vi andlig förnyelse? Är det något fel i redan existerande kyrklig verksamhet? Räcker det inte med gudstjänst, bönegrupp och sångkör. Behöver vi något mera?

Jag vill påstå att jag personligen behöver andlig förnyelse varje dag. Likaså behöver vi det i större sammanhang – i vår församling, i vår gemenskap.

Andlig förnyelse är Guds verk. Han ger mig en längtan efter en nära relation till Jesus, att lyssna och lyda, att fördjupa mig i Ordet. Han vill rena mig från synd som jag fastnat i, befria mig från felaktiga tankemönster, ge mig kärlek till mina medmänniskor, utrusta mig till tjänst och så vidare. Det är Guds Andes verk i mig, i vår gemenskap.

Vill jag/vi vara öppna för det Gud gör? Inte stagnera i gamla rutiner, utan dagligen förnyas – lyssna och lyda? Det är inte något underligt, utan i mitt tycke det normala för en kristen. Går det att som kristen leva utan Anden?

Jesus säger: ”Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som är född av Anden.” Joh. 3:8

”Därför tappar vi inte modet. Även om vår yttre människa bryts ner, FÖRNYAS vår inre människa dag för dag.” 2 Kor. 4:16

Inte bara människor behöver förnyas, hela skapelsen är med. ”Du sänder din Ande, då skapas de och du FÖRNYAR jordens ansikte.” Ps. 104:30

Och vad är slutmålet? Ja, att bli lik Jesus, att upprättas till Guds avbild. Jag behöver dig, Helige Ande.

Maj-Britt Sandvik 5.3.2013